”Wonka” är en fristående ursprungshistoria om den mystiske chokladtillverkaren Willy Wonka, men där allt tvetydigt mörker från Roald Dahls barnbok tvättats bort. Musikalnumren är inte särskilt minnesvärda och kvar finns egentligen bara den knasiga chokladen, som visserligen verkar smaskens, men inte kan bära en hel film.

Både i Tim Burtons ”Charlie and the chocolate factory” (2005) och i Mel Stuarts ”Willy Wonka and the chocolate factory” (1971) framstår chokladtrollkarlen Willy Wonka som en vagt obehaglig karaktär. Hälften galet geni, hälften sadistisk uppfinnare – som använder sina tricks för att straffa de bortskämda barnen som är olydiga när de besöker hans magiska fabrik.

Faran gav äventyret en spänning som är bortblåst i ”Wonka”. Musikalen berättar istället om en ung entreprenör och ett underbarn med tomma fickor som saknar sin mamma och har bestämt sig för att bli chokladkung.

Men innan han kommer igång blir Wonka (spelad av Timothée Chalamet) lurad av ett burdust par som skuldsätter och tvingar honom att slava i deras tvättstuga, där han börjar planera en rymning tillsammans med ett gäng medfångar.

Willy Wonka börjar med att smyga ut, vid ett tillfälle för att mjölka giraffer för att kunna tillverka en choklad som ger en mesig man självförtroende.

Den sortens egendomliga godiskreationer höjer stämningen i ”Wonka”, men det varar inte länge. Storyn om den korrupta ”chokladkartellen” som mutar polisen (med choklad) för att hålla Wonkas konkurrens undan med alla möjliga medel är snudd på utmattande i sin ansträngda käckhet.

Tonen är det stora problemet i ”Wonka”, och det underlättas inte av Hugh Grant, som ser ut att vantrivas i rollen som en delvis datoranimerad oompa loompier.

För den som bara längtar efter rent socker är ”Wonka” rätt film, men vi andra får hoppas på en gyllene biljett till en bättre film i julklapp.