Strandberg var verksam på flera scener och gjorde även tv- och filmroller, men är framför allt förknippad med Dramaten där han gjorde 88 roller från 1948 till 2009. Han regisserade också sju uppsättningar och var Dramatens chef 1975-81.
– Det är en vän sedan femtio år tillbaka som jag förlorar i dag. Jag är väldigt ledsen och det är mycket sorgligt. Svensk teater har förlorat en stor man, säger nära vännen Olle Näsman till Dagens Nyheter.
Beckets klassiker
Jan-Olof Strandberg gick Dramatens elevskola 1948-51 och arbetade därefter i Uppsala och Göteborg innan han återvände till Dramaten i mitten av 1960-talet. Till hans mest uppmärksammade insatser hör Dramatenpremiären för Samuel Beckets moderna klassiker ”I väntan på Godot”, där han och Ernst-Hugo Järegård gjorde huvudrollerna som luffarna Vladimir och Estragon, väntande på någon som aldrig kommer. Uppsättningen hade premiär 1966 och gavs 147 gånger, den sista 1979.
Strandberg spelade också Mackie Kniven i Brechts ”Tolvskillingsoperan”, titelrollen i Molières ”Tartuffe” och Malvolio i Shakespeares ”Trettondagsafton”, alla på Dramaten.
Beröm för kalkonroll
Till de många film- och tv-rollerna hör häradshövdingen i ”Markurells i Wadköping”, poliskommissarien i den första filmen om Jönssonligan och överste Rylander i ”Goda grannar”, en av de första svenska tv-såporna. Mindre smickrande är hans medverkan i den kalkonstämplade långfilmen ”Raggargänget” från 1962 – även där med Ernst-Hugo Järegård som motspelare – men duon fick trots allt goda omdömen av dåtidens kritiker.
”Och det är märkligt att se, vad ett par riktiga skådespelare ändå kan få ut även av de larvigaste och till synes mest hopplösa roller. Av var sitt äckel gör de verkligen något ganska briljant”, skrev Stockholmstidningens recensent.
”Fantastisk scennärvaro”
I en skriftlig kommentar till TT säger Dramatens teaterchef och konstnärlige ledare Mattias Andersson att Strandberg ”utgjorde en unik och viktig del av Dramatens moderna historia”.
”Jag har tyvärr aldrig träffat honom personligen eller haft förmånen att arbeta med honom, men äldre kollegor i huset vittnar om en mycket varm, generös och ständigt nyfiken yrkesman med fantastisk scennärvaro”, säger Andersson.
Skådespelaren Lena Endre har också bara gott att säga.
– Han var en varm och go kollega som följt mig genom hela min tid på Dramaten. Jan-Olof var också en makalös skådespelare. Man kunde inte ta blicken från honom. Han kunde spela med så små medel men som ändå dånade över scenen, säger hon till Dagens Nyheter.