Andra deltävlingen inleddes starkt. Revansch, färg, fart och stor (i alla fall större) publik! Efter förra veckans teknikstrul startade Oscar Zia programmet med självdistans och humor. Han adresserade problemen under första deltävlingen genom att skoja om allt som gick snett och hänvisade publiken till tittarservice för övriga frågor. Sedan skruvades tempot och feststämningen upp med samba och karneval när kvällens hemliga gäst: Eva Rydberg tågade in (en extravagant entré, inte för att jag förväntade mig något annat). Därmed var allt var glömt och förlåtet.
De flesta av restriktionerna slopades i veckan och det märktes ikväll. Även om vissa läktare var folktomma skapades en helt annan känsla när kameran svepte över publiken. Man kunde se människor sitta tätt intill varandra och vifta med ballonger. Både ljudet av jublet och synen gjorde programmet mer levande.
Det som ändå gjorde lördagskvällen mest intressant var genremixen bland bidragen. Klubbig pop med elektroniska vibes, upptempo pop med inslag av hiphop, känslofulla, djupa ballader, latin pop och hårdrock. Men det blev en klubbig låt och en djup ballad som gick hem hos publiken.
Liamoos ”Bluffin” gick direkt vidare till final. Kanske inte så förvånande: låten är en skön klubbhit och han var favorittippad redan på förhand. John Lundviks känslosamma ballad ”Änglavakt” (skriven av bl a Anderz Wrethov som har vinnarlåtar som Million Voices och Too late for love på cv:t) tog den andra finalplatsen, efter att tittarnas röster redovisades och det regnade 12:or över honom.
Men kvällens två, absolut bästa låtar fick semifinalplatser.
Latin pop är stort av en anledning och när Alvaro Estrella framförde ”Suave” påmindes vi (de som kanske glömt) om exakt varför. Förutom att Alvaro är en multitalang med både rösten och rörelserna är låten en självklar hit. Beatet fartfyllt, melodin sätter sig direkt (suaaveee suaveee) och ja, vi älskar spanglish. Och scenshowen med rök, eldsflammor och den röd belysningen gjorde det inte direkt sämre.
Vi får inte heller glömma fantastiska Tone Sekelius ”My Way”! En låt med fem år på nacken och som tidigare nekats en palts i Mello två gånger: ikväll fick låten sin revansch och gick vidare till semifinalen. Tone har en otrolig utstrålning och glädje. Samtidigt kändes det som äkta och genuint, och när hon sjöng att hon nu är ”bigger, better, smarter”, menar hon verkligen sina ord och det gick rakt igenom rutan.
Under den senaste veckan har det pratats mycket om Melodifestivalsappen (som funkade ikväll) och vi fick se hur det nya röstningssystemet faktiskt går till i praktiken. Rösterna har delats in i åldersgrupper och varje grupps poäng redovisas.
Det är visserligen mer transparent än tidigare och tittaren får reda på placeringar för samtliga bidrag under direktsändningen. Men det är så långtråkigt. Jag menar, de första två minuterna var spännande. Men när Oscar Zia ännu en gång informerar tittaren om att ”än är det inte över” så zonade jag ut. Utöver det får vi inte se någon vinnarrepris. Bidragen som går till final framför inte låtarna igen. Alltså mer siffror, mindre show. Ganska tråkigt en lördag, eller?