Journalisten Galina Timtjenko var en av de första ryska journalisterna att flytta till Lettland. När Ryssland annekterade Krim hade hon ställt för många kritiska frågor och fått sparken. Så hon flyttade till Riga och startade mediekanalen Meduza.
– När man befinner sig i en fientlig miljö måste man lista ut vad som kan döda en inom de närmaste fem minuterna, fem dagarna, fem veckorna. Vi har varit den situationen i åtta år nu.
Kirill Martynov fick sparken som professor i filosofi i Moskva, för sina åsikter, tre dagar efter att kriget startades. Han är också verksam som journalist på Novaja Gazeta och anser sig ändå vara lyckligt lottad.
– Jobbade man som oberoende journalist i Ryssland när kriget bröt ut hade man åtminstone valmöjligheter, för vanliga människor fanns inga alternativ alls. De försöker bara överleva.
Utsatta exiljournalister
Riga har således blivit en journalistisk fristad. Men det är inte friktionsfritt. Sabine Siles är chef för frivilligorganisation Sustainability foundation som ordnat med akutstöd till de som flytt.
– När vi läser om det som händer i Butja, det som händer i Irpin, blir vi arga och rädda. Hur ska vi få utlopp för ilskan? Vi kan ju inte träffa Putin och uttrycka vår vrede, däremot kan man stöta på en rysk journalist och det är väldigt lockande att avreagera sig på dem.
”Ingen ljus framtid”
Exiljournalisternas utsatthet märks också genom att det i det närmaste är omöjligt att få reda på var de har sina redaktioner. Enligt Galina Timtjenko på Meduza beror det på att de blivit trakasserade, hon berättar att Russia Today följt henne i spåren och därefter lagt ut hennes hemadress på sin webbsida.
– Tidigare hade vi ett kontor med vår logga på dörren, den blev omedelbart vandaliserad, säger hon.
Svårast av allt, just nu, är nog ändå att få ryssar att lyssna på den oberoende journalistikens röst.
– Folk vill inte läsa våra nyheter. De läser dagligen om våldet och om krigsbrotten och så vidare och förstår helt enkelt inte vad de ska göra med den informationen, säger Kirill Martinov på Novaja Gazeta.
– Det är ingen ljus framtid, men vi har ett jobb som måste göras, säger Galina Timtjenko.