Det har onekligen varit stort ståhej kring”Beasts of the Southern Wild”, den hyllades vid premiären på Sundance FilmFestival för ett år sedan och har sedan dess åkt ärevarv runt jorden – men omsanningen ska fram var förväntningarna paradoxalt nog rätt låga när det väl vardags för undertecknad att sig en titt.

Ur den unisona våg som gått över globen hadedet nämligen läckt ut skepsis-triggande omdömen som ”hjärtevärmande” och”magisk realism” och trailern gör onekligen sitt bästa för att reducera filmentill ett sentimentalt dussindrama om lätt utsatta men gulligt kavata barn.

Inget kunde vara mer fel, det här är något såovanligt som en riktigt egen skapelse, en ny berättelse som med lika storsjälvklarhet berättar om klimatförändringar som den tar rygg på ensagoklassiker som ”I vildingarnas värld”. 

Teoretiskt sätt borde det inte gå ihop, menberättelsens alla små trådar leder till en och samma plats: Hushpuppy.

Hushpuppy lever ett lyckligt liv iträskmarkerna strax utanför New Orleans. Eller nja, lyckligt… bara om man nubortser från fattigdomen, den dödssjuke pappan, den döda mamman och det faktumhon, en sexåring, springer omkring vind för våg på ett sätt som till och medskulle få Anna Wahlgren att ringa Bris – vi rör oss trots allt i en biotop somtidigare filmer har lärt oss kryllar av alligatorer och inavlade barnarövare.

Det är alltså någonstans här det krockar – ochljuvt gnissel uppstår: Mellan å ena sidan den realism som den skakiga kameranoch flickans fysiska omständigheter signalerar, å andra sidan det sagoskimrandeoch symboliska dramat, till synes projicerat från Hushpuppys hjärna och rakt utpå duken framför oss.

De bestar som titeln nämner (ett gäng steroidavildsvin med hårig fat-suit) förkroppsligar den skräck som bor i flickans inre,och hon har som sagt en hel del att oroa sig över, förutom det ovan nämnda ävenden annalkande orkanen Katrina som kommer att ställa hela hennes värld på ända.Bokstavligen så.

”Beasts of the Southern Wild” är rent fysisktoch budgetmässigt en liten film, men den växer sakta men säkert ut till någotså stort och så väl avvägt stämningsfullt att det nästan är svårt att omfattamed de nötta adjektiv och formuleringar som stretat länge i recensentenstjänst.

Låt oss bara konstatera att många vuxna harkänt sig kallade att berätta om en hård värld ur ett barns perspektiv, och att debutantduonBenh Zeitlin (regi) och Lucy Alibar (manus och pjäs som filmen bygger på)tillhör den extremt lilla grupp filmmakare som verkligen har lyckats.