Det tråkigaste är bortsorterat. Men 26 låtar är ändå många låtar. Särskilt när många laborerar med mycket likt artisteri framför mycket lika LED-skärmar.
Det syns att Eurovision song contest 2017 är produktion med ett hastigt förflutet. Green room-stämningen är jättejobbig och skämten långsamma och platta. Med det skrivet: att tävlingen ens är sändningsbar är naturligtvis helt utomjordiskt mirakulöst. Heja Björkman. Nu lämnar vi det.
Här är tre punkter om innehållet:
- I öppningsscenen får artisterna äntligen en värdig entré. Det rör sig om glitterregn. Alla älskar glitterregn.
- Måns Zelmerlöw dyker upp i en sketch som handlar om att ”drilla en programledare”. Det hela är mycket James Bond-slickat, disciplinartat. Artisten tvingar den manliga trion till att göra armhävningar och le rakt. Det är helt okej kul och hade kanske platsat i en Mellodeltävling någonstans halvvägs genom turnén.
- 2004 års ESC-vinnare Ruslana är tillbaka. Hon sjunger en låt om att kärleken är många olika adjektiv. Till detta är hon iklädd ringbrynja. Det är härligt.
Gällande bidragen:
- Vem kunde ana att Epic sax guy och rap med joddel skulle kännas som god syresättning? I skrivande stund övar Ilinca sina många skalor back stage. Hör tyvärr ingen saxofon – men tack. Tack Moldavien och Rumänien för att ni finns. (Kroatiens lyckoivrande enmansduett är naturligtvis också konstig, men tyvärr fortsatt tråkig.)
- Vad är skillnaden på:
1, Belgiens och Bulgariens uttryck?
2, Israels och Cyperns artister?
3, Greklands Demy 2017 och Tysklands Cascada 2013?
4, Danmarks och Australiens guldregn?
Ja… Nä…? Nä.
- Fyra av ”The great *direktkvalificerade till finalen* five” underpresterar.
Frankrike – slappt, snurrande Eiffeltorn. Storbritannien, ospännande. Tyskland är så lätt att glömma och gå vidare från att det nästan känns bra och Spanien måste bara sluta vara den förvirrade personen som tog ut våren i förskott med Hawaiiskjorta vid majbrasan. Eller den extroverta introverten som tror att alla på klubben vill spela bordtennis. INTE rätt forum.
- På frågan ”vad är ditt hemliga vapen?”, svarar Robin Bengtsson ”mina rullband”. Ridå. Ingen tvivlar på att Robin kan göra annat än rätt. Det är problemet. Han behöver åka vattenrutschkana och svära över att missa bussen.
- Portugal är på väg att gå om Italien i oddssättningen. Ingen trodde att det skulle hända, men alla älskar den sårbara och sublima Salvador Sobral. Hanns namn är också en underbar allitteration. Alla älskar Fransesco Gabbani också. Men scenframträdandet är för blygt. För få på scenen. Grafiken för lik ett skyltfönster hos Desigual. Det skulle varit den galenskap som ryktet och låttexten förpliktigar. Synd.
- Armenien borde kanske egentligen vinna. Men det kommer inte att hända.