Washington Post konstaterar att koranbränningarna som i år orsakat “en enorm global konflikt” är något som utförs av en liten grupp män i Sverige och Danmark. “Quran desecration” – vanhelgande av koranen – är ett uppslagsord på engelskspråkiga Wikipedia, där det beskrivs som något som pågår i Sverige, Danmark och Norge (där gruppen Stopp islamiseringen av Norge, Sian, för närvarande dock ligger lågt). 

Det har blivit en skandinavisk specialitet. 

Här har funnits enskilda aktivister som valt koranbränningen som verktyg. Här har funnits inrikespolitiska laddningar att knyta an till: en etablerad konfliktlinje där brännarna kunnat inta position. Rasmus Paludans koranbränning vid turkiska ambassaden i januari kopplade i ett slag in krafterna från det högspända globala säkerhetsläget i brasan. 

Den moderna koranbränningen är ett agitatoriskt uttryck för den politiska idén att väst behöver skydda sig mot den muslimska världen. Visuellt perfekt i sociala mediernas distorsions-zon. När pastor Terry Jones uppfann manifestationen 2010 gav han den en fundamentalist-kristen ton.

I Europa har debatten mer inriktats mot fri- och rättighetsfrågor och har kunnat hämta energi ur en central och mycket typiskt europeisk värdering; vulgärkritik av islam väcker mindre engagemang i partipolitik eller tongivande debatt, yttrandefrihetens principer desto mer. 

Den specifikt skandinaviska twisten på debatten är att samhällets toppar här tar koranbrännarnas rätt att göra sin grej, på tid och plats de själva valt, som en yttrandefrihetsfråga av fullaste dignitet. Så har de inte bemötts i andra länder. Washington Post beskriver det som “en principfast hållning”.

Skandinavien har varit världsberömt för många saker: möbelformgivning, gravlax, höga skatter, fika. 2023 är det koranbränningar.