Peter Pan, Dracula och Holden Caulfield: Lisbeth Salander är i gott sällskap när hon nu blir medlem i föreningen för karaktärer som överlevt sin skapares död. För trots att David Lagercrantz nya bok i ”Millenium”-serien blivit en världsnyhet, är fenomenet med författare som skriver uppföljare till andras böcker inget nytt.
– Det har hänt många gånger tidigare, men det intressanta är att det nästan aldrig blir bra. Det verkar nästan vara som med film baserad på böcker: ju bättre boken är – desto sämre brukar filmen bli, säger Lotta Olsson, litteraturkritiker på Dagens Nyheter och deckarexpert.
Från Poirot till Peter Pan
Redan 1935 nådde reklamaren och örlogskaptenen H.A Callahan internationell framgång med romanen ”Tillbaka till Skattkammarön”, en oauktoriserad uppföljare till Robert Louis Stevensons piratklassiker ”Skattkammarön” från 1881.
Sedan dess har den oväntade uppföljaren blev ett återkommande inslag i litteraturhistorien. Bram Stokers Dracula reste sig ur graven 2009, när Stokers brors barnbarnsbarn Dacre skrev en uppföljare. Agatha Christies hjältedetektiv Poirot dök upp på nytt 2014, när Sophie Hannahs officiella uppföljare ”Monogrammorden” såg dagens ljus. Men oavsett vem som skriver brukar problemet bli detsamma, menar Lotta Olsson.
– Resultatet blir alltid väldigt präktigt. När respekten för originalet är för stort landar det oftast i en sämre version, i fan fiction , säger hon.
Svårupplivade karaktärer
Ett av Lotta Olssons paradexempel är ”Peter Pan in Scarlet”, Geraldine McCaughreans uppföljare till J.M Barries klassiker om pojken som inte ville bli vuxen. Boken gavs ut 2006, när barnsjukhuset som ärvt rättigheterna från Barrie försökte förbättra sin ekonomi med en uppföljare.
– Där hade vi en fantastisk barnboksförfattare med ett behjärtansvärt syfte – men boken blev ändå jättetråkig! McCaughrean hade järnkoll på Barries värld, hade finurliga referenser till originalet och hittade på en handling som såg helt rätt ut. Men karaktärerna kändes ändå döda i hennes händer, säger Lotta Olsson, som tror att Stieg Larssons karaktärer inte kommer vara lika levande utanför hans egna författarskap.
En säker kassako
Lina Kalmteg, litteraturkritiker på Svenska Dagbladet, drar en linje mellan ”Det som inte dödar oss” och ”Scarlett”, uppföljaren till Margaret Mitchells klassiker ”Borta med vinden”. Även där anlitade Mitchells familj författaren, och även den gången föregicks boken av en massiv debatt om huruvida en uppföljare var lämplig eller inte.
– Den fick i överlag ganska dålig kritik, men sålde ändå miljoner, och det kommer säkert ”Det som inte dödar oss” också att göra. ”Scarlett” visade att det finns många läsare som inte bryr sig så mycket om en annan författare ligger bakom, säger Lina Kalmteg.
Historiska paranteser
Majoriteten av uppföljare till klassiska romaner har det gemensamt att de aldrig riktigt lyckas överträffa originalen. Mottagandet är ofta blandat, kritiken ljummen – även om långt ifrån alla har sågats av kritikerna. Men med tiden blir så gott som alla en parantes i originalets berättelse.
Lina Kalmteg menar att göra en uppföljare till någon annans succé är ett tvåeggat svärd – å ena sidan garanteras man en stor försäljning på grund av föregångarens popularitet, å andra sidan hamnar man nästan per automatik i skuggan av originalet.
– Vill man vara lite elak kan man väl säga att författare som har en egen idé till ett mästerverk inte tackar ja till att göra uppföljare till andras succéer. Men exceptionella böcker är nästan omöjliga att följa upp, annars skulle vi se många fler uppföljare som blir klassiker, säger Lina Kalmteg.
9 klassiker som fått en oväntad uppföljare
Robert Louis Stevenson – Skattkammarön
Den mest inflytelserika piratskildringen i litteraturhistorien var också ett av de första exemplen på en bok som fick en uppföljare av en annan författare. Redan 1935 skrev Harold Augustin Calahan uppföljaren ”Tillbaka till skattkammarön”. Calahan vidhöll i sitt förord att Stevenson ”hade velat se en uppföljare till sin klassiker”, trots att de båda aldrig träffats.
A.A Milne – Nalle Puh-serien
Puh, Nasse, Tiger och de andra i Sjumilaskogen fick nytt liv 2009, när David Benedictus fick i uppdrag av Milnes dödsbo att skriva en ny berättelse om de älskade karaktärna. ”Tillbaka till sjumilaskogen” gavs ut 2009 och blev en internationell bästsäljare.
Bram Stoker – Dracula
Stokers odödliga vampyrgestalt återvände från graven 2009, när Bram Stokers broders barnbarnsbarn, Dacre Stoker, fick rättigheterna till verket. Dacre slog sig samman med Dracula-experten Ian Holt för att skapa en uppföljare, men släktskapet till trots fick ”Dracula the un-dead” ett svalt mottagande av kritikerna.
J.D Salinger – Räddaren i nöden
Fredrik Colting skapade ett internationellt ramaskri 2008 när han på eget bevåg skrev en uppföljare till Räddaren i nöden under pseudonymen J.D California. Salinger stämde snart Colting för upphovsrättsintrång, och boken förbjöds i USA. ”60 Years Later: Coming through the Rye” utkom dock i både Sverige och Storbritannien, där den avfärdades som ”harmlös fan fiction” av kritikerna.
Douglas Adams – Liftarens Guide till galaxen
Adams änka anlitade science fiction-författaren Eoin Colfe för att göra en sjätte del i Adams älskade romansvit om anti-hjälten Arthur Dent. ”Och en grej till” mottog blandade omdömen 2009, från ”den bästa Adams-tolkningen någonsin”, till ”mestadels humorlös imitation”.
Margaret Mitchells – Borta med vinden
Trots Margaret Mitchells uttryckliga önskan att inte skriva en uppföljare anlitade hennes arvtagare författaren Alexandra Ripley för att göra just detta 1994. ”Scarlett” sålde i miljonupplagor och blev så småningom film.
Isaac Asimanov – Stiftelsen-serien
Asimanovs tusenåriga fantasyepos om två civilisationers uppgång och fall har blivit till en minst lika episk följetång. Efter den ursprungliga trilogin skrev Asimanov ytterligare fyra böcker för egen hand. Efter hans död har förlaget gett ut sju uppföljare, och berättelsen sträcker sig idag över en period på 20 000 år.
James M. Barrie -– Peter Pan
1929 donerade J.M Barrie Peter Pan-rättigheterna till barnsjukhuset Great Ormond Street Hospital i London. 2004 gav de barnboksförfattaren Geraldine McCaughrean i uppdrag att skriva en officiell uppföljare. Resultatet fick ett varmt mottagande i Storbritannien, men ett begränsat genomslag utanför landets gränser.
Ian Fleming – James Bond-serien
Kanske det främsta exemplet på en karaktär som fått ett liv helt fristående från sin upphovsman. Sedan Ian Flemings död 1964 har 007 återvänt i inte mindre än 25 böcker från fem olika författare.