När Sully Proudhomme tilldelas det första Nobelpriset 1901 betonas inte bara hans litterära kompetens utan även att han besitter det rätta av ”hjärtats” egenskaper.

De första åren innehåller också flera motiveringar en närmast moralisk dimension. Som när Bjönstjerne Björnson (1903) prisas för en litteratur med ”sällsynt själsrenhet” eller när Selma Lagerlöf (1909) för hennes diktnings ”ädla idealitet”.  

Den moraliska kompassen var även framträdande efter andra världskriget då Churchill prisades. Inte bara för sin talekonst, utan även för sitt försvar av ”höga mänskliga värden” (1953). Hermann Hesse fick priset för sina ”klassiska humanistideal” (1946), och Bertrand Russel för att vara en ”humanitetens och tankefrihetens förkämpe” (1950). 

Det här är motiveringar som kan framstå som lite motsägelsefulla utifrån debatten om Peter Handkes pris förra året, där Akademien betonade hur de bara bedömde litteraturen och inte författarens moraliska ställningstagande i andra frågor. Tiderna förändras.

Enskilda verk, förnyelse och geografisk spridning 

Under 20- och 30-talet valde Akademin ofta att lyfta fram enskilda, ofta populära, verk i de författarskap de belönade – något man inte gjort sedan dess. Idag är det hela författarskap som belönas.    

Efter andra världskriget, när världen ville starta på nytt, kan man se att Akademin började lyfta fram förnyandet av litteraturen. Jensen (1944) var ”djärv och nyskapande”, TS Eliot (1948) ”banbrytande” och Faulkner (1949) ”självständig”.  

Under 60- och 70-talet blir man plötsligt platsspecifik och geografiskt medveten. Nu placerar motiveringarna litteraturen i de länder och kulturer som skildras: Det ”ryska folkets liv” (Sjolochov, 65), ”indianska traditioner” (Asturias, 67), ”Israels öde” (Sachs, 1966) och ”japanskt väsen” (Kawabata, 1968).

En stor kontrast mot dagens motiveringar där ofta litteraturens mer universella och inneboende egenskaper lyfts fram.

Vittneslitteratur och nya genrer

Under det nya millenniet börjar Akademien att prisa litteratur som skildrar individens kamp under ett 1990-tal präglat av förtryck och stora ideologiska projekt.   

Om man klipper och klistrar med några olika motiveringar blir det som en egen programförklaring för 00-talet. Nu prisas ”den enskildes bräckliga erfarenhet” (Kertesz, 2001), ”i en splittrad civilisation” (Lessing, 2007), “präglad av kulturernas strid”(Pamuk, 2006),  “förtryckets slutna rum” (Pinter, 2005) och “historiens bortträngda närvaro” (Naipaul, 2001).”  

Det är så klart svårast att se sin egen tid. Och visst spiller 00-talet in också i 10-talet – fortfarande kämpar individen mot historien och makten, i alla fall i Nobelprisets motiveringar. Men här syns också ett intresse för nya genrer. Nu belönas kort och gott ”novellkonstens mästare” (Alice Munro 2013), en förnyare av ”den amerikanska sångtraditionen” (Bob Dylan, 2016) och Svetlana Alektjievitj journalistiskt ”mångstämmiga verk” (2015).  

Att uttryckligen belöna själsrenheten eller hjärtats egenskaper i litteraturen - det var länge sedan.