Summan är så hisnande att den är svår att ta in. För pengarna skulle man kunna köpa världens 15 dyraste målningar och ändå ha miljoner över.
Effekterna av ”Avatars” succé är att 3D-filmen sedan dess blivit allt populärare. I alla fall bland producenter och filmfinansiärer i Hollywood. Något som inte är till allas belåtenhet.
Idag är majoriteten av de svenska biosalongerna, 83 procent, utrustade med 3D-projektorer och en fjärdedel av SF:s filmer visas i 3D.
– Vissa filmer har gjorts och visats i 3D fast de kanske inte var lämpade för det, vilket har gjort att tekniken fått sämre rykte än förtjänat, och när det kommer filmer i 3D erbjuder vi också 2D, och då är det nästan lika många som väljer 2D, säger Maria Skoglund vd för SF Bio.
Ebert gjorde tummen ner
Chicago Sun Times legendariska filmkritiker Roger Ebert – som avled 2013 – gjorde tummen ner för 3D-film i en artikel i Newsweek 2010.
Han skriver bland annat att 3D är slöseri med en dimension, att formatet inte ökar bioupplevelsen på något sätt och att 3D-vurmen leder till att det görs allt fler infantila filmer.
Han påpekar också att många får huvudvärk eller blir lätt illamående av 3D, att ljuset blir sämre och att filmskapare med hjälp av fokus och centralperspektiv redan jobbat med 3D i sina tvådimensionella filmer.
Ebert frågar sig också retoriskt vad den nya tekniken skulle tillföra filmer som ”Fargo”, ”Precious” och ”Casablanca”? Ingenting, såklart.
Också på Kulturnyheterna finns en skepsis mot att allt fler filmer görs i 3D. Majoriteten av redaktionen tycker det visas för mycket 3D-film på bio idag.
Stålmannen platt
Själv minns jag besvikelsen över att se den sista Harry Potter-filmen i formatet, snopenheten av plattheten i tredimensionella Stålmannen och känslan av hur oerhört liten Den store Gatsby blev i Baz Lurmanns 3D-version.
Kulturnyheternas Fredrik Sahlin är, om inte fientligt inställd till 3D-film, så i alla fall irriterad.
– Ja det görs och visas för mycket filmer i 3D bara för sakens skull. Och när formatet är viktigare än innehållet, då blir det ju sämre film.
3D-tekniken som sådan är inte ny. Det vi ser på bio i dag är tredje vågen av 3D-filmer. Redan på 50-talet hade formatet framgång med filmer som ”Skräcken i svarta lagunen” och ”Monstret tar hämnd”.
Men sen gick det sämre och inte förrän på 80-talet kom den tredje dimensionen tillbaka i filmer som ”Hajen 3-D”, ”Fredagen den 13:e III” och ”Parasite”. Gemensam nämnare för de flesta 3D-filmer i historien är att de velat skrämma publiken i större utsträckning än vanliga filmer.
”Löjets skimmer över 3D-filmen”
– Det har alltid funnits lite av ett löjets skimmer över 3D-filmen, säger Fredrik Sahlin. Att det sticker ut en orm ur duken väser dig i ansiktet, eller något annat partytrick.
Han håller också med Roger Ebert om att det blir fler infantila filmer i 3D, men påpekar att det ser likadant ut beträffande 2D-filmen.
– De allra flesta filmer idag görs med åldersgräns på 13 år, alltså motsvarande från 11 år i Sverige, för att passa så många som möjligt, och i grunden ligger såklart en ekonomisk kalkyl.
Men Fredrik Sahlin är inte motståndare till 3D-filmen som sådan. Och han har sett en del ljusglimtar de senaste åren. Han nämner till exempel den tyske regissören Wim Wenders filmer.
– Han gjorde ”Pina” och ”Every Thing Will Be Fine” i 3D, och jag gillar båda. Om man som filmskapare använder 3D-tekniken inte bara för sakens skull utan som vilket hjälpmedel som helst som kan förstärka det man vill gestalta då blir det – givet att man har något att säga – bra film.