I år är fem filmer nominerade till priset Bästa film på Guldbaggegalan. Det är två fler än förra året. Kategorin har utökats.
Chans till pris har i år ”Hundraettåringen som smet från noten och försvann”, ”Jätten”, ”Min faster i Sarajevo”, ”Skörheten” och ”Sophelikoptern”.
Hundraettåringen har lockat över en kvarts miljon biobesökare, medan de andra filmerna har dragit en sammanlagd publik på drygt 18.000 besökare.
”Den är fullständigt chanslös”
De fyra filmerna har också fått övervägande goda recensioner av kritiker, medan Hundraettåringen har sågats. Storfilmens med Robert Gustafsson i huvudrollen innebär alltså ett trendbrott bland årets nomineringar. Frågan är om det är bra eller dåligt.
– Den är fullständigt chanslös faktiskt. Åtminstone på Bästa film, den kan få några tekniska baggar kanske. Jag känner mig ganska säker på att det blir ”Jätten” av Johannes Nyholm, säger Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.
Även tidigare år har smalare filmer som drar mindre publik premierats av Guldbaggejuryn. Förra året fick ”Efterskalv” en bagge för Årets film. Kritikerkåren gav den ett snittbetyg på 3,78 av 5. Ett gott betyg, men på bio nådde den bara 10.600 personer. ”Turist” av Ruben Östlund, som fick priset 2015, snittade 3,81 av 5 hos kritikerna, och drog 144.300 biobesökare. 2014 nådde Anna Odells ”Återträffen” 87.700 biobesökare, och snittade 4,33 av 5 i kritikerkåren. ”Äta sova dö” fick en fyra av kritikerna år 2013, men nådde knappt 50.000 på bio. Och ”Apflickorna”, från 2012, hade ett kritikerindex på 4,21 men nådde knappt 30.000 biobesökare.
Svårt att förena bredd och god kritik
Ratade av publiken men högt rankade av kritikerna, alltså.
Är det problematiskt att publiken struntar i vad du tycker när de går och ser film på bio?
– Jag riktar mig för det mesta till en filmintresserad publik som ser mycket mer film än de genomsnittliga två per år som gemene man ser på bio. Det blir naturligtvis en diskrepans mellan vad jag tycker och vad den som inte är lika van att se på film tycker. Jag tycker inte att det är ett problem, säger Fredrik Sahlin.
Det är sällan som en svensk film vinner både kritikernas gunst och publikens hjärtan.
– På senare tid har det ekat ett nytt mantra i filmbranschen korridorer: att alla ska göra bred kvalitetsfilm. Det är inte så enkelt. ”En man som heter Ove” skulle man kunna säga är en av de få breda kvalitetsfilmerna, säger Fredrik Sahlin.