Så står de till slut där på den stora scenen. Med allas ögon på sig.

Kraftwerks retroelektroniska musik låter som den ska och 3D-filmerna som projiceras på en jättelik duk bakom de fyra robotlika varelserna ger en väldigt mäktig effekt. Superstora kopior av medlemmarna, bilar längs autobahn och grafiskt snygga höghus poppar ut ur bilden och tycks sväva ut över publiken längst fram.

Den drygt 40-åriga elektronikhjälten inleder sin Way Out West-spelning med en kavalkad av kända låtar. Sedan går det långsamt utför, fram till att Kraftwerk söver publiken med en lång och seg ”Techno Pop” innan de kliver av.

När den sista tonen har ebbat ut, lämnas jag med en gnagande fråga: Hur mycket var egentligen live? De fyra nuvarande bandmedlemmarna stod på scenen, men hur mycket spelade de på sina syntar, och hur mycket var playback?

Inte för att det kanske spelar någon roll, när det är maskinerna som ska stå i centrum för Kraftwerk, men jag vill ändå veta hur mycket bandmedlemmarna gör för sin publik.

Var den här spelningen något som man kan berätta om för barnbarnen, undrar kanske du? Jo, det var det.

De riktigt inbitna Kraftwerk-fansen var nöjda, och vartefter tiden går så kommer minnet av det sista sega numret att blekna även hos mig. Kvar finns bara en kärlek till det teknikgalna bandet med odödliga, oemotståndligt rena låtar.

Man Machine, pseudo human being. Man Machine, super human being…

Läs recensionen av lördagens stora konsert och mycket mer från festivalsommaren i festivalbloggen.