– Jag tyckte spökhuset var en intressant plats att utforska. Dels för att det passar ihop tematiskt med dödsmetallen och hur man kan känna inför mörker och skräck. Och dels för att det är väldigt spännande med en plats dit man faktiskt går för att bli skrämd. De som kommer in här vill ju bli rädda, säger Sara Bergmark Elfgren. 

Koppling mellan hårdrocken och romantiken

18-åriga Kasper sommarjobbar i Spökhuset. Här vaknar han till liv, efter en djup depression. Men på nätterna drömmer han om Grim – sångaren i pappans gamla hårdrocksband som dog 30 år tidigare under mystiska omständigheter.  

Den svenska dödsmetallen var banbrytande på 80-talet. Och bortom dödskallarna och dom uppochnervända korsen fanns enligt Sara Bergmark Elfgren en särskild längtan där. 

– Det finns en stark koppling mellan extrem metal och romantiken. Idealet att man jagar efter att nå någonting högre, bortom den materiella verkligheten. Det finns idéer om att nå ett sublimt tillstånd. Ett sätt att göra det på är genom skönhetsupplevelser, men också genom ”terror” – att frammana en känsla av fasa, säger Sara Bergmark Elfgren. 

”Den känslan är otäck”

Sara Bergmark Elfgren är inte främmande för fasan – redan i debuten Cirkeln som hon skrev med Mats Strandberg fanns det mörka och läskiga. Ännu mer så i radiopjäsen De dödas röster.

Hon gör skillnad mellan begreppen ”horror” och det som hon själv föredrar: ”terror”. Vad innebär då terror?

– Det är när man känner att verkligheten gungar lite. Att man inte riktigt kan lita på sina sinnen eller att naturlagarna gäller. Det är det jag själv kan tycka är skrämmande. Jag brukar säga att det är som när man vaknar på natten och typ sover fortfarande och tycker att det står någonting i dörröppningen. Man vet inte om det bara är några kläder som hänger eller om det faktiskt står någon där.  Den känslan tycker jag i alla fall själv är väldigt otäck.

Vad skrämmer dig? 

– Ja, verkligheten förstås, säger Sara Bergmark Elfgren och skrattar.