I fem år följer regissören Gustav Ågerstrand sin vän Sara Parkmans tillvaro – och försök att hitta sin plats på jorden. I konstnärsyrket. Och i relationer.

Resultatet blev ”Som vi har älskat – en film om Sara Parkman” som invigde den 25:e upplagan av Tempo dokumentärfestival.

Handlingen beskriver Gustav som ”en pendelrörelse – som börjar och slutar med Sara på scen”:

– Hela tiden rör man sig in i det mer personliga, får komma nära Sara och se hur konsten skapas utifrån det rummet. Sen vänder man tillbaka ut i det konstnärliga uttrycket, förklarar han till SVT Kulturnyheterna.

Vänskap och vägskäl

I dokumentären fungerar Sara Parkmans vänskap till musikerkollegan Hampus Norén som en stomme att bolla vuxenlivets vägval gentemot.

Och alla frågor som uppstår runt 30-strecket.

– Innan trettio kände jag att jag behöver inte vara ihop med någon för jag har musiken – den är verkligen min partner, min flickvän, min pojkvän, min älskare. Det ska man inte heller förringa, och det tycker jag att Gustav skildrar väl, säger Sara Parkman till SVT Kulturnyheterna och fortsätter:

– Men sen kom en känsla där runt trettio: att eskapismen kanske inte är det enda svaret, och vad är det då som det handlar om? Och vilken är min plats?

Personlig, inte privat

Tittaren får komma Sara Parkman inpå skinnet – bokstavligen. Både i känslouttryck, grubblandet och det kroppsliga.

Men att nu se dessa fem år i backspegeln på vita duken har folkmusikern inte några problem med. Tvärtom är hon van:

– När en skriver musik och text och står på en scen är det också jättenära. Det kommer från en plats som är högst personlig, absolut inte privat för då hade man nog tyckt det var kladdigt och äckligt – men det kommer från jaget. Filmen är bara en annan blick på samma kärna, säger Sara Parkman.