Jag talar förstås om den enastående revolutionen #metoo och i synnerhet hashtagen #tystnadtagning, om uppropen som i sin helhet samlade tiotusentals kvinnor i ett kollektivt systerskap kring att det är dags att slutgiltigt sätta stopp för sexuella trakasserier på våra arbetsplatser. 

Att den här omvälvningen, som vi ännu inte har sett slutet på, började i scenkonstens rum säger något om kulturens viktiga roll som tummelplats för debatt men också tändande gnista i vårt samhälle. 

Under året har vi sett modiga pjäser som visar detsamma – Elfriede Jelineks Raseri i Borås och America Vera Zavalas ambulerande föreställning Svenska Hijabis är ett par exempel.