Som vanligt kring jul får vi journalister våra mobiltelefoner beslagtagna innan en vakt med mörkerkikare spejar ut i salongen så att vi inte filmar eller twittrar inifrån biografen.

Den ökade säkerheten är numera är ett vanligt inslag när filmbolagen pressvisar sina storbudgetfilmer. Dels lever vi i en spoilerkänslig kultur, där folk förväxlar kraftiga vändningar i manus med berättarteknisk komplexitet, men vi lever också i en tid där kritik antingen är överdrivet positiv eller negativ, och ingen som är inblandad i en storpremiär vill att det senare händer för tidigt.

Det skapar paradoxalt nog högre förväntningar på en film jag helst vill glömma snabbt.

I en nära framtid spelar Chris Pratt mekanikern Jim som tagit chansen att kolonisera planeten Homestead och hoppat på rymdskeppet Avalons 120 års långa resa mot en ny värld. Det är ganska oklart varför han vill lämna jorden. Nåt om överbefolkning? Om att behöva känna sig behövd som mekaniker igen? Han lämnar i alla fall sin familj och vänner för evigt.

Vad är planen på den nya planeten? Vem vet, men varför komplicera saker och ge publiken en ordentlig bakgrund när vi snart ändå måste svälja en krystad kärlekshistoria?

 Problemet är att Jim vaknar 90 år för tidigt då hans sovkapsel krånglar. Han är plötsligt ensam på ett skepp med AI som är mycket dummare och mindre användarvänlig än HAL 9000 i ”2001 – ett rymdäventyr” (1968).

Efter ett års ensamhet och fruktslösa försök att ”somna om” hittar Jim ett sätt att väcka en annan passagerare: journalisten Aurora, spelad av Jennifer Lawrence, som åkt med rymdskeppet för att sedan återvända till jorden i framtiden med en unik story.

Som de enda människorna på skeppet som dessutom båda är snygga blir de förstås förälskade. Över klassgränserna och allt. Och de får det rätt mysigt i det livlösa rymdskeppet, samtidigt som Jim plågas av skuld för att han väckt Aurora.

Precis när dramat börjat bli lite intressant skiftar filmen till att i princip bli en fattigare ”Gravity”.

Skeppet håller på att paja totalt, till Jim och Auroras stora förvåning, trots att prylar gått sönder med jämna mellanrum. En ospännande sista akt går ut på att de jobbar för att laga rymdskeppet och hitta tillbaka till varandras kärlek efter en kraftig svacka.

 Det här är förmodligen den tråkigaste och lustigt nog mest ologiska av senaste årens avmystifierade sci-fis som ”Interstellar” eller nämnda ”Gravity”. Filmer som åtminstone levererat visuellt godis.

”Passengers” är en förvirrad produkt vars recept är två älskvärda skådespelare som möts i en kombo av två lukrativa genres (sci-fi och romantik) för att springa vilse i båda.