Den sydkoreanske filmskaparen Park Chan-Wook, hyperestet och antagligen kontrollfreak, verkar ha järnkoll på varenda liten digital etta och nolla i den skapelse som ska möta publikens öga. Men ändå lyckas han ge illusionen av liv bakom den perfekt mättade ytan. Det är en ovanlig kombo.

Många håller den granithårda Old Boy som hans främsta verk, men nästan lika bedårande brutal och ännu mer visuellt sprakande är avslutningen på hans hämndtrilogi, Lady Vengeance.

Hans första utflykt till USA hette Stoker och var väl ingen höjdare, vilket gjorde att man kunde misstänka att han drabbats av den konstnärliga utarmning som hämmar många av Hollywoods invandrare, men här visar han att oron var överdriven. Kompositionen, färgerna (lite dovare den här gången), de extremt vältajmade klippen på såväl rörelse som ljud, den detaljerade vintagesnajdiga produktionsdesignen.

I korthet: teknisk briljans. Som det anstår en gammal god John Le Carré-intrig. Klart att man börjar tänka på Tomas Alfredsons fulländade Le Carré-bidrag, Tinker Taylor Soldier Spy, och jo, det är här nästan lika snyggt, stiligt och övertygande.

Nå, nog orerat om ytan nu.

Året är 1979 och turerna är många när den israeliska säkerhetstjänsten värvar en civilist, en ung skådespelerska vid namn Charlie, till att infiltrera en palestinsk terrorgrupp, och på så sätt hjälpa Mossad att sätta klorna i en ökänd terrorist.

Och det är Alexander Skarsgård som står för värvandet; denne man som på senare år gått från snygging och stjärna till aktör med stort A. Säkert ingen överraskning för honom själv men det är först nu – efter ett antal mer avancerade roller (främst Big Little Lies) där han tillåtits vidga sina ramar – som vi andra blivit informerade.

Lustig nog kliver hans rollfigur in i serien just som en hunk, men det bara för att locka in Charlie i en omvänd honey trap, efter det får hon och vi se både djupare och mindre smickrande nyanser av honom. Florence Pugh som här alltså skådespelar på flera nivåer gör det också med full kontroll och trovärdighet, och kliver fram som en ung Kate Winslet.

Men frågan är ändå om inte Michael Shannon (The shape of water) snor hela showen som den israeliske överspionen Kurtz. Likt en Sara Danius på Nobelfesten kommer han in och lyckas dra allas våra blickar till sig. Dock inte med hjälp av signalfärger utan tvärtom på ren närvaro. Det är en moloken farbror i 70-talslockar och slokande mustasch. Ärrad, böjd men samtidigt knivskarp. Livsfarlig och ibland vacklande humanistisk. En välskriven roll som är lika bra agerad.

Storyn är mer pannskrynklande än nervpirrande, som alltid när det gäller Le Carré kräver serien uppmärksamma tittare; i hans universum är ju sällan folk det som de utger sig för att vara. Lögner, svek och halvsanningar tumlar runt i ormgrop och manuset håller publiken endast på en need-to-know-basis, som det heter på spionlingo.

Jo, några småskavanker finns det allt. Vid vissa tillfällen står berättelsen och stampar, vilket ofta sker i serier som blivit lite för långa för sitt eget bästa (dock bara åtta avsnitt) och varför tvingas vi fortfarande stå ut med anglosaxiska skådespelare som väser på fejkat bruten engelska? Sluta genast! Det är snart 2019. Men annars ett måste.

Snygg är den också… nämnde jag det?

The little drummer girl har premiär på C More 13 december.