Konstnären Katie Paterson från Skottland inledde 2014 ett projekt som bär frukt först långt fram i tiden. Hon planterade en skog på tusen träd utanför Oslo som ska växa till sig under hundra års tid. Under tiden ska ett speciellt säkerhetsvalv i Oslos nya bibliotek fyllas med skrivna verk från författare från hela världen.
Den första icke-engelskspråkiga författaren
Varje år tillkommer en ny text från en ny författare. Först ut var Margaret Atwood vars bok bär titeln ”Scribbler Moon”. 2015 var det David Mitchells tur och hans roman ”From me flows what you call time” lämnades över i våras. När 100 år har gått och 100 verk har skrivits ska skogen huggas ner och användas till tryckningen av berättelserna.
Under fredagen stod det klart vem som blev den tredje författaren att bidra till projektet. Sjón, en av Islands mest framstående författare, ska skriva det första verket som inte är på engelska.
”Hans litteratur är dynamisk och melodisk och sammanbinder människan med den naturliga världen genom långa tidsträckor, precis som Future Library. Förutom att han skriver dikter, romaner, pjäser, libretton, lyrik och barnböcker samarbetar Sjón ofta med andra konstnärer och musiker, så jag är väldigt exalterad över de möjligheter som hans bidrag ger till de gömda biblioteket som växer bland träden”, säger skaparen Katie Paterson i ett pressmeddelande.
En plikt att skriva på isländska
Sjón själv är fundersam över hur han ska förhålla sig till texten han ska skriva. Ska han skriva en dikt, en roman eller något annat? Katie Paterson låter författarna bestämma själva. Det kan lika gärna vara ett ord som flera hundra sidor. Dessutom är författaren inte säker på att isländska är ett språk som läses om hundra år eftersom det bara är 330.000 som talar det.
– Jag känner en plikt att skriva på isländska. Men det var inte förrän jag blev inbjuden att bidra – som jag gladeligen tackade ja till – som jag förstod vilken stor utmaning det här är, säger Sjón till The Guardian.
Projektet skapar många frågor
Att skriva för framtiden gör en medveten om att det inte finns någon publik som finns idag, menar Sjón. Det erkännande som boken kanske får en dag är dessutom förmodligen långt efter hans död. Det fick honom att ifråga hans eget författarskap.
– Är jag en författare av min tid? Vem skriver jag för? Hur mycket betyder läsarnas respons för mig? Vad är det i en text som gör den tidlös? Vi har inte en aning om var boken står 2114. Kommer det finnas böcker? Kommer det ens vara moraliskt försvarbart att hugga ner träd när vi har upptäckt att de har känslor?