EDM, elektronisk dansmusik, är och har varit en av decenniets största musikgenrer. En musikstil som handlar om eskapism, utlevelse och starka känslor. Ibland grabbigt, bröligt och lite ytligt. Men den med fördomar om genren fick under torsdagskvällen se en annan sida av de biffiga houseboysen, både på och framför scenen.
För arenan var inte bara full av människor som ville hylla en artist, den var också full av artister som ville hylla en saknad vän och kollega. Sandro Cavazza inledde livekonserten, märkbart tagen. Hiten Without you som tidigare varit en fin men föga unik låt om att bli lämnad fick en ny innebörd i sammanhanget. Cavazza fick något i ögat, men lyckades kanalisera sorgen i musiken, använda den som ett bränsle och skicka upp rösten till toppen av arenan. Effekten var total.
Avicii var en av EDM-genrens största stjärnor. Hans megahit Levels från 2011 var i allra högsta grad med och skapade EDM-vågen som sköljt över oss sedan dess, med Summerburstfestivaler och vin som kurerats av Swedish House Mafia. Så hur skulle hans musik kunna överföras till analoga instrument, spelade av medelålders tanter och farbröder, utan att tappa något av sin själ?
Till allas stora lättnad så gick det bra. Alldeles utmärkt faktiskt. Kapellmästare Stefan Olsson lyckades skapa en värdig konsert som samtidigt var helt i Aviciis anda. Han behöll det pampiga och lite fläskiga, ofta med hjälp av blåssektionen. Som i Hey Brother, en av Aviciis största hits, som har ett för genren så kännetecknande ”drop” – det vill säga när basen släpps efter en längre stämningsfull uppbyggnad. En låt vars själva kärna enkelt hade kunnat försvinna i liveformatet. Men till allas förvåning blev ”live-drop:et” på Friends arena nästan ännu starkare än originalet när basen och blåset dundrade ut med full kraft – riktig mässing har trots allt en helt egen klang.
Duon Vargas & Lagola, det vill säga Salem Al Fakir och Vincent Pontare, har skrivit mycket musik tillsammans med Avicii och fungerade som en slags informella värdar under livekonserten i sina stiliga vita kavajer och vackra silverflugor. Tough Love som de skrivit tillsammans till det postuma albumet är som gjord att spelas live, med sina virvlande, förtrollande etno-flöjtar. Det var Avicii själv som propsade på att den skulle sjungas av ett riktigt kärlekspar, och turturduvorna Vincent Pontare och Agnes Carlsson lyckas verkligen ge kött och blod åt texten. Carlsson som för övrigt är en slags svensk Beyoncé från Vänersborg – cool och varm på samma gång, rösten trygg och stark.
På minuskontot finns förstås den nästan sex timmar långa speltiden, schemat hade kunnat tightas till. Men med det sagt så var det få låtar som faktiskt kändes överflödiga, vilket säger något om hur många hits Avicii hunnit skapa på sina 28 år. Och att någon på scenen ibland tappar takten eller vars röst bryts, ja det hör till när man sjunger för en vän som gått bort.
Aviciis pappa Tim Bergling berättade under kvällen i ett känslosamt tal att det hade varit Aviciis dröm att hans musik skulle spelas av ett liveband, och att kvällens alla dj:s och artister ställt upp helt gratis. Något som inte vill säga lite eftersom det delvis rör sig om artister som i vanliga fall inte rör sig ur fläcken för mindre än en vanlig människas hela årslön.
Det glittrade till i Klas Berglings ögon och för ett ögonblick såg det ut som om stoltheten över sonen var starkare än sorgen. När trombonisten i bandet höjde näven och fistpumpade med trombonen i högsta hugg var cirkeln kanske inte sluten, men närapå. Det enda som saknades var förstås Tim Avicii Bergling själv, att han hade fått se sig själv hyllas av den absoluta EDM-eliten till ljudet av pyro, konfetti och en rekordpublik. Och, inte minst, styrkan hos hans familj som i en fruktansvärd situation lyckats skapa något vackert till minne av sin son.