Det smärtar att jag inte fått stifta bekantskap med schweiziska Ursula Meiers första fullängdare, ”Home”. Upplägget verkar eggande och egenartat: en familj har levt länge bredvid en motorväg som aldrig har invigts, plötsligt öppnas den och livet ställs på ända.

Vad jag förstår en film om de där människorna som vi brukar svischa förbi när vi är på någon annanstans.

Även ”Syster” utspelar sig i marginalen, i välfärdssamhällets utkant, och med udda premisser. Ett patosverk om utsatta barn – i afterski-miljö.

I fokus ser vi Simon, en tolvårig överlevnadskonstnär som lever vid bergets fot tillsammans med sin fatalt oansvariga storasyster. Föräldrarna är försvunna, alternativt döda och det är upp till fixarsorken Simon att se till att det hamnar mat på bordet och han gör det genom att stjäla skidutrustning av turisterna uppe på den alptopp som skuggar höghuset i där han bor.

Regissören spelar hårt och framgångsrikt på kontrasten mellan dalens grådaskighet och det gnistrande bergslandskapet.

Metaforiken är tydlig, men inte pockande. Simon tar linbanan upp till Olympen, där gudarna roar sig, medan den lilla människan sliter nere på jorden. Man kan ana ett stänk Prometheus-myt här också; för precis som Prometheus stjäl Simon från gudarna, och hamnar i onåd.

Men det kanske är att övertolka. Det som ligger rakt framför näsan är engagerande nog.

Det smärtar alltid att se ett barn sukta efter uppmärksamhet, längta efter kärlek, men just det kan ju utnyttjas, ge mindre nogräknade berättare en simpel sentimental genväg till publikens hjärta.

Gäller alltså att hålla tungan rätt i mun.

Det gör onekligen Ursula Meier som också skrivit manus, hon låter informationen sakta sippra fram, är inte sentimental – eventuella känsloeruptioner sker hos åskådaren, inte på duken.

Så ska det vara.

Socialt patos är en rätt som bäst serveras kall.