Man vill så gärna att det ska bli bra, att man har upptäckt den där cineastiska pärlan som Svenska Filminstitutets dörrvakter borde ha släppt in i värmen. En ny ”Darling”, i sommarklänning.

Men icke.

Det här lågbudgeterade relationsdramat är snarare en ny ”Katinkas kalas” – fast sämre.

För alla som inte är nere med den svenska lågbudgetscenen kan berättas att det för ett drygt år sedan kom en film med just ovanstående kalastitel.

Där samlas ett gäng kulturhipsters vid ett sommarställe ute i spenaten för att fira en av huvudpersonernas födelsedag.

Allt är frid och konform fröjd tills det dyker upp en blonderad böna med programledardrömmar, och tack vare den här kulturkrocken blottas osynliga strukturer och dolda agendor.

Det är svalt och snyggt – om än inte helgjutet.

I ”Sommarstället”, är vi ute på vischan igen, och persongalleriet är väl i stort detsamma. Eller nja, lite grövre karaktärer och konflikt – och humor (det utspelar sig ju på västkusten).

Även här firas en födelsedag, och även här dyker det upp en utböling (en engelsk pojkvän till huvudpersonen Stina) men han fungerar mer som rundningskon än katalysator. Vilket nog inte var meningen.

Otrohet, festfylla och skaldjur. Man känner stundtals igen sig.

Men det räcker inte så långt.

Varför var den här tämligen tama historien så viktig att berätta?

Bara för att det gick?

Det är lättare nuförtiden, rent tekniskt, att göra film men det betyder inte att alla måste göra film om sitt kompisgäng eller för den delen att kraven på en god historia eller gott skådespeleri har sänkts.

Filmmakarna siktar tydligt på det naturliga uttrycket, med handhållen kamera och vardagsnära detaljer i dialogen. Uppsåtet är bra, det ger bitvis önskad närhet, men man glömmer att trovärdig realism bäst skapas genom att strukturera och komprimera verkligheten, inte genom att försöka dokumentera den rakt av.

För även om man, exempelvis, till vardags slaskar ur sig onödig information som ”Jag lägger den här i korgen” eller ”Nu går jag ut genom dörren”, fungerar den inget vidare bra på film, speciellt inte när bilden visar samma sak hända.

”Sommarstället” tillhör den där gåtfulla skaran filmer som är gjord av eldsjälar, (det är i princip bara amatörer och debutanter framför och bakom kameran) men som på intet sätt avslöjar vad vederbörande brinner för.

”Sommarstället” har begränsad biolansering; visas bland annat i helgen (24-26/5) på Bio Rio i Stockholm, samt i SvT den 5 juli.