I spåren efter terrorattentaten i Bryssel har sociala medier åter igen blivit samlingspunkten för världens sorg och bestörtning. Ett myller av minnesord, foton och teckningar fyller flödena när hundratusentals grips av stundens allvar.

Det är ett återkommande mönster – i den digitala tidsåldern har sorgen blivit kollektiv, ett gemensamt ramverk kring vilket vi förstår en tragedi: Je suis Charlie, bilden på Alan Kurdi, en gråtande Tintin.

Ett skifte från sörjande som intimt privat till gemensam aktivitet pågår, som en återgång till hur äldre samhällen kunde samlas kring ett dödsfall i byn. När Lisa Holm mördades sökte sig tiotusentals till minnesgrupper på Facebook; När David Bowie, Bodil Malmsten och Henning Mankell tystnade trendade klagoropen.

Här ryms en växande konflikt: Det finns de som upplever ivern att kommentera tragedier som stötande, och kallar det aktiva deltagandet i andras olycka för sorgturism.

Bakom begreppet står de som fått nog av gråtande smileys. Som anar ett ytligt poserande, en vilja att visa upp sig som empatisk och godhjärtad, och som nu har tillsatt en utredning: Sorgepolisen.

Sörjandets sedlighetsrotel

Efter attentaten i Paris kallades en vän in till förhör: Hur kan du tona din profilbild i trikolorens färger när Beirut också attackerades? Han hade inget bra svar, och har suttit tyst i rädsla för att göra fel under dagarna efter Bryssel.

I The Atlantics reportage ”Enter the grief police” beskrivs en ökande våg av motstånd mot de virala begravningstågen. När David Bowie gick bort fick Sunday Times filmkritiker Camilla Long nog av vad hon såg som krokodiltårar.

– Detta har INGENTING med Bowie att göra. Det visar bara på den totala bristen av uppriktighet i sociala medier-sorgen: poserandet, ryggdunkandet, skrev Long på Twitter.

Hon fördjupade sin kritik i den svavelosande krönikan ”Bowie blubberers”. Även i Sverige provocerade hyllningarna: Kulturskribenten Margit Richert tog sig an den ”klibbiga, kollektiva sorgen” i Svenska Dagbladet:

”När det blivit allt viktigare att slänga sig med rätt referenser har kändissorgen blivit ett enkelt sätt att visa att man är en god, sund människa”. 

Sorgepolisen kan lätt framstå som en sörjandets sedlighetsrotel, minutiöst granskande kondoleansens trovärdighet: Varför sörjer du Paris men inte Beirut? Kände du ens Lisa Holm? Var du verkligen ett fan av David Bowie?

I Atlantic-reportaget landar berättelsen om sorgepolisen i att de är cyniker som tror det värsta om människor. Nätsörjandet är en modern ceremoni, hashtaggen en digital begravning, lyder slutsatsen.

Digitala sakrament

Men det är samtidigt inte svårt att förstå motviljan.

När jag för sista gången sov med mobilen på ljudlös vaknade jag med 18 missade samtal. Efteråt syntes världen genom ett sugrör. Tanken på att kommunicera ur den avgrunden – att uppdatera min Facebook-status – känns fortfarande omöjlig, provocerande.

Ändå ser jag det hända. I mina flöden glider vänners döda föräldrar, släktingar och barn förbi i små bubblor av mörker. Jag rör dem aldrig, zero likes, känner mig obekväm och bortkommen inför en så utåtriktad smärta.  Det är först när jag nu identifierar mig med sorgepoliserna i en amerikansk tidsskrift som jag inser mitt misstag.

Vad ord som sorgepolis och sorgturism utgår ifrån är att det existerar ett korrekt, slutgiltigt sätt att sörja på. Den som själv drabbats vet att det inte finns, att krav på hur känslan ska genomlevas, i ensamhet eller tillsammans, är meningslösa.

Men för att livet ska kunna fortsätta behövs riktlinjer: begravningar, minnesstunder, en tyst minut. I ett uppkopplat samhälle kommer det behovet ta sig uttryck online, och efter händelserna i Bryssel ser vi dess digitala sakrament ta form.