I och med Daniel Craigs ankomst blev Bond-franchisen hårdare och mörkare, det ligger i tiden. Men här har man filat av de hårda kanterna lite. ”Spectre” har en tydligare glimt i ögat, vilket ju är ett helt korrekt val. Bond ska ju vara en spefull men våldsam dandy-typ. Som Roger Moore. Mer Downton Abbey än Homeland, om man säger så...

Här flirtas det vilt med dåtida Bond-filmer. Kvinnor faller pladask, superskurken Blofeld kommer tillbaka, med vit angorakatt och allt. Och så ser vi inte mindre än två gamla hederliga timelocks på slutet – alltså jakt mot klockan innan bomben sprängs.

Det finns kort sagt en hel hord av referenser kors och tvärs genom den brittiske superhjältens universum, men man måste nog vara ett större fan än undertecknad för att tillskriva dem någon vikt. Man bör i och för sig ha den förra installationen, ”Skyfall”, i någorlunda färskt minne för att hänga med i svängarna här.

Filmens huvudkonflikt bärs också av en konservativ ”det var bättre förr”-känsla. Hela brittiska Agent 00-kåren ska nämligen läggas ner, till förmån för ett övervakningssystem som täcker hela jorden. Här kan man ju med lite god vilja ana ett uns kritik mot övervakningssamhället, men njä, det är nog mest bara en intrigpremiss.

Om man som jag är lite lätt allergisk mot evighetslånga slagsmål och jakt medelst fordon har man (i och för sig inte alls överraskande) hamnat i fel biosalong. Det jagas med bilar, båtar, helikoptrar, flyg, apostlahästarna – ja, det är väl bara en rejäl cykeljakt som saknas.

Skalar man bort all actionrörelser och estetisk bling bling, återstår det bara en tanig intrig som inte orkar bära mer än cirka 15 av den 150 minuter långa transportsträckan mot känt mål.

Å andra sidan får vi lägga ögonen på stora delar av den europeiska skådespelareliten. Bland andra Ralph Fiennes, Monica Belluci, Léa Seydoux, Christophe Waltz och Jesper Christensen. Svårt att veta dock, om man ska bli imponerad över att det är så många stora namn framför (och bakom) kameran, eller deprimerad över att filmklimatet nuförtiden är sådant att även begåvade aktörer tvingas göra fyrkantiga roller i pubertala filmfranchiser.

Snyggt är det, såklart. Hederssvensken och fotografen Hoyte van Hoytema har inte kunnat sätta sitt speciella signum på bilderna i det här stora sammanhanget, som i ”Call Girl” eller ”Låt den rätte komma in”, men fotot är naturligtvis maffigt och övertygande.

Ja, hela produktionen sitter ju som en figursydd Tom Ford-kostym. Men så hade man också en rekordbudget till sitt förfogande. Enligt uppgift cirka 350 miljoner dollar (motsvarar nästan 3 miljarder!) och det är ju naturligtvis sinnesjukt mycket pengar, som gott kunde ha gått till ett annat ändamål.