Offerriter, ockultism och att dö – om och om igen. Det är vad den som väljer att spela nya ”Cult of the Lamb” har att vänta. Det gäller inte en medioker black metal-skiva från Norges mörka skogar utan ett härligt hädiskt litet tv-spel i form av en rougelike dungeon crawler, eller grottkrypare, som möter mysigt basbyggande. Där spelaren, i egenskap av offerlammet som i döden får hjälp från en högre makt, får skapa en alldeles egen liten sekt och med den bygga basen för korståg mot en religiös övermakt.

I spelet, som har utvecklarna Massive Monsters säregna och skruvade stil, möts det mörka temat av ett gulligt visuellt manér – lite som att den klassiska spelserien Animal Crossing flyttat in i tv-serien Stranger Things' Upp och Ned. I mötet uppstår komiken och även om skratten ibland fastnar i halsen – det gör lite ont i hjärtat att offra en trogen sektmedlem, men behöver man ha en demon med sig på korståget så behöver man – så är det med ett litet fniss som större delen av spelet spelas. Fniss och till viss del frustration. För det ligger i genrens natur att bli frustrerad. En genre som bygger på att man ska dö och förlora nästan allt – om och om igen – för att få uppleva spelets variation bäddar för det.

Korstågen, som i ”Cult of the Lamb” utgör grottorna eller banorna, skiljer sig åt varje gång; du vet aldrig vilka vapen du börjar med, vad du kan tänkas hitta längs vägen eller vilka uppgraderingar i form av tarot-kort du kommer att få. Du kan räkna med att dessa sällan kommer att vara svaret på dina böner, men det kommer garanterat att vara något som förändrar sättet du måste spela.

Om korstågen utgör ena delen av spelet så är basbyggandet det andra trygga benet det vilar på. Sekten är där både bas och i förlängningen även du som sektledare och helig krigare långsamt byggs upp. Ju mer tid som läggs där, desto större djup får upplevelsen – från micro till macro-nivå. Det är svårt att inte bli besatt av att låsa upp nya resurser eller få tag på ännu fler anhängare. Vilket kan göra att det här tramsiga, gulliga och avväpnande spelet blir lite svårt att slita sig från.

Inte nödvändigtvis för att det är kul varje sekund utan för att den där sekten inte klarar sig utan sin ledare. Är det inte någon som kräks utanför kyrkan eller försöker uppvigla andra att omkullkasta dig – så är det någon som får pesten. Eller så dyker det upp lite blomkål som måste planteras.

Ställer då spelet, som religionen brukar kunna göra, några stora frågor om livet? Absolut inte – här är religionen bara en roliga kåpa över ett gediget hantverk. Lite som hårdrocksbandet Ghost. Befriande hädiskt och omöjligt att bli uppriktigt upprörd över.