Det börjar så bra: I Shadow of the Tomb Raiders öppningsscen finner vi Lara Croft fångad i en kollapsad grottunnel, med benet fastkilat under ett stenblock. Med stigande panik kör hon ner sin kniv i knäskålen, och bänder sig under sammanbitna skrik fri med knivbladet som hävstång. Lara tejpar ihop sitt sönderskurna ben med eltejp, innan den klaustrofobiska klättringen fortsätter, haltandes och blödandes.

Tyvärr dröjer det inte många minuter från den starka öppningen innan den nya, mänskliga Lara Croft kolliderar med spelets största svaghet: En osammanhängande och överdriven handling.

Jag älskade verkligen de två första spelen i serien, Tomb Raider (2013) och Rise of the Tomb Raider (2015). Upplevelser som på ett inspirerat sätt förnyade såväl Lara Croft som det Indiana Jones-doftande äventyrskonceptet som spelen vilar på.

Croft har under 10-talet gått från utdaterad sexsymbol till en feministisk hjälte för sin tid, och framgångarna i spelvärlden har lett till den första Tomb Raider-filmen på 15 år (med svenska Alicia Vikander i huvudrollen).

Allt är med andra ord bäddat för succé när Shadow of the Tomb Raider nu färdigställer den nya trilogin – istället blir det en snopen avslutning med det svagaste spelet i serien.

Ställs inför jordens undergång

I Shadow of the Tomb Raider fortsätter Croft sin uppgörelse med den Illuminati-liknande organisationen Trinity, som ligger bakom hennes pappas mystiska död.

Där de tidigare spelen lekt med inslag av sammansvärjningar och övernaturliga krafter, spelar Shadow of the Tomb Raider med vidöppna kort från start: Trinity vill använda Maya-folkets magiska reliker för att förgöra världen, en undergång som Croft oavsiktligt startar när hon stjäl en av de två artefakterna i spelets inledning.

30 minuter in i spelet utrotas hela kustremsor av tsunamis, stormar härjar över världen och jordbävningar hotar att slå sönder hela kontinenter – om Croft inte hittar den andra reliken som kan häva förbannelsen. Vad som sen följer är en dramatisk jakt efter förlorade tempel genom Perus djungler, dalgångar och grottsystem.

Berättelsen tappar fart

Handlingen är med andra ord som hämtad ur en b-film från 80-talet, och frontalkrockar med de tidigare spelens mer jordnära berättelser om överlevnad och hämnd.

Styrkan i den nya Lara Croft har varit hennes mänsklighet: Att allt från bergsbestigning till knivslagsmål är laddade med det faktum att Croft inte är en superhjälte, bara en kvinna som triumferar genom vilja, kamp och desperation. Den dramatiken punkteras när den möter överdrivna berättelser om jordens undergång och magiska krafter, och lämnar kvar en märklig kulturkrock mellan Indiana Jones- och Avengers-filmerna.

När det osammanhängande slutet på det 20 timmar långa äventyret spelas upp har jag helt tappat intresset för hur det ska gå.

Perfekt matinékänsla

Tur då att Shadow of the Tomb Raider vilar på samma starka spelkoncept som föregångarna: Stora delar av speltiden utspelar sig i Perus djungler, där en ensam Lara Croft utforskar vindlande grottsystem och tropiska djungelmiljöer, eller löser antika pussel för att ta sig framåt genom spelets många övergivna tempel och ruiner.

Att i lugn och ro utforska spelvärldens hemligheter, med behagligt avstånd från den röriga handlingen, är utan tvekan Tomb Raiders styrka. I sina bästa stunder infinner sig en varm och nostalgisk känsla av ett perfekt matinéäventyr, med betoning på just nostalgi.

För alla grepp, hur välgjorda de än är, kan kännas igen från de betydligt starkare föregångarna. Idéerna som kunnat ta spelserien vidare saknas, och Shadow of the Tomb Raider blir till sist inte mer än en underhållande upprepning.