Vid första anblick ser Wanderstop ut att vara ett trivsamt litet spel där spelaren ska brygga lite te, odla lite frukt och ta hand om ett litet te-kafé. Men man behöver knappt skrapa på ytan innan det som rullas upp visar sig vara en historia med betydligt mycket mer skav.

Wanderstop handlar om att bränna ut sig, och när spel får tackla ämnen och känslor som klingar nära ens egna upplevelser är de oftast som mest intressanta. Wanderstop är inget undantag.

Spelets huvudkaraktär, Alta, är en hårt driven krigare som alltid vinner – tills den dagen hon inte gör det och ödet tar henne till skogsgläntan där hon möter Boro och motvilligt börjar hjälpa till på hans lilla te-kafé. Genom att prata med de karaktärer som kommer, går och ibland stannar för en kopp te så ömmar ens hjärta för Alta och alla de frågor hon har, samtidigt som berättelsen tar form och djup. Den som varit vidbränd, eller nära väggen, kommer nog känna igen sig och kanske se spelet i ett annat ljus än den som sluppit utbrändhetens mörka hål.

Det är spännande att Wanderstop är förklätt till just ett cozygame – en spelgenre som på pappret är en typ av spel där man mest myser runt med sina frön, skurhinkar eller söta djur. Ofta är den typen av spel inte alls så kravlösa som de på ytan förefaller utan de kan snarare bli ytterligare en att-göra-lista man tar sig an när man vill fly från verkligheten dito.

I Wanderstop är tanken att det inte ska finnas några krav. Det finns inga mätare, siffror eller tider att passa. Spelmekaniken är medvetet designad för att inte ge någon form av stress – vilket paradoxalt nog ger ett stresspåslag för en inbiten spelare som hela tiden är van vid att prestera, mäta och vinna. Hur vet jag om jag gjort rätt? Var ser jag resultatet?

Det är ljuvligt att få utmanas på ett sånt här sätt, att få en spelupplevelse som berättar en snårig och smärtsam historia. Det är dessutom en visuell fröjd, närmast impressionistisk i sina färger och ackompanjerat av en mjuk musik mest hela tiden – för mig var det 15 timmars njut för ögon, öron och hjärta.

Men jag kan förstå om skavet, brottet med genrekonventionerna och förväntningarna på utvecklarna kan göra att Wanderstop inte är allas kopp te.