Harmony Korine var hetare än magma bland oss filmvetare på 1990-talet. Han skrev manus till Larry Clarks halvpedofila ungdom-på-glid-smocka ”Kids”, han dök ständigt upp stenad hos Letterman, regisserade videos till Sonic Youths domedagsdunder och långfilmsdebuterade som 24-åring med skumma ”Gummo”, om ett gäng mer eller mindre inavlade limsnifffande barn i ett katastrofområde i Ohio.

Sen försvann han, i alla fall från den svenska radarn. Några långfilmer till blev det, fler kortfilmer och rockvideos men så plötsligt, i Venedig förra året, kom ett eko från dåtiden, och nu har det nått hit: ”Spring Breakers”.

Om man till äventyrs tycker att Sofia Coppolas försök att skildra alienation och normupplösning bland amerikanska ungdomar i ”The Bling Ring” var rätt blek och menlös, och vill ha mer, har man kommit rätt.

Harmony Korine (även manus) tar avstamp i den gamla fina amerikanska collegetraditionen kallad spring break (som i princip innebär en dryg veckas hårt partajande), för att ge oss en orgiastisk och brutal nutidssaga om fyra tjejers tripp till den feta festen i Florida.

Eftersom de  tillhör skolans mindre bemedlade utför de ett rån som ger dem pengar till resan, och lite till. I Korines version av USA tager man inte vad man haver, man tar det man vill ha.

Väl där nere hamnar i de i klorna på den lokala knarklangaren och hiphopstjärnan Alien (en svårt sliskig James Franco). Här kunde man ju vänta sig en traditionell fortsättning där de missledda unga kvinnorna blev till hjälplösa bimbos i Aliens våld; sedermera undsatta, alternativt tar sitt förnuft till fånga.

Men filmmakaren vill mer, har kvar sin udd, sitt egenartade perspektiv – och ”Spring Breakers” tar istället en udda och inte helt väntad vändning.

Kameran är inledningsvis nästan aggressivt voyeuristisk; en närgången bildstorm av naken hud, kvartetten struttar runt i små bikinisar och det är i ärlighetens namn svårt att veta om ”Spring Breakers” tar könsrollerna 50 år tillbaka i tiden, eller ger en skruvad bild av kvinnor som ”inte tar nån skit”.

Men… nja, mycket längre än till Tarantino-land kommer Korine inte i det hänseendet. Han vänder inte på begreppen men knuffar i alla fall omkring dem lite.

Han kommenterar västerlandets ytliga framgångsvurm medelst yta och framåtrörelse.

Man kan tolka det galopperande skeendet som en karikatyr på, och ett resultat av, det amerikanska framgångssamhällets bejakande av narcissism, egocentricitet och materialism.

I förlängningen fullständig nihilism. Allt är bokstavligen meningslöst, alltså utan mening eller etik, endast effekten av dina gärningar har ett värde, och det räknas i makt eller dollar.

Man kan också se ”Spring Breakers” för vad det är, en hedonistisk uppvisning i sex, drogfylla, brott och påfallande lite straff.

Omskakad blir man hur som helst