Städningen, ett repetitivt arbete utan slut, är föremålet för socialantropologen och genusvetaren Fanny Ambjörnssons senaste forskning. Alla människor måste förhålla sig till den, men få pratar om den. I både populärkultur och forskning lyser städningen med sin frånvaro.

– Vi lever i ett samhälle som är riktat framåt och snett uppåt – vi ska hela tiden vidare och vi ska hela tiden skapa nya saker, utmana oss själva och göra oss på nytt hela tiden. Städningens riktning är inte framåt och uppåt utan bakåt och snett nedåt, kan man säga. 

Ett uttryck för omsorg

I sin studie visar Fanny Ambjörnsson hur män och kvinnor närmar sig städningen på olika sätt. Medan kvinnor uppfattar den som en fysisk manifestation av ett kvinnoarv, så ser män det som en syssla bland andra, som ska fördelas rättvist. Men något som framkommer är dock hur pappor som lever själva med sina barn ser städningen som ett uttryck för omsorg.

– Städningen blev ett sätt att visa att de var godtagbara föräldrar och att de inte bara kunde ta hand om sina barn på rätt sätt utan att de faktiskt också kunde ta hand om den fysiska omgivningen. Men det är många jag intervjuat som inte har just barn, men som ändå känner att det blir en omsorg av sig själv.

Potential att skapa förändring

När städningen blir en omsorg om sig själv, människor och saker, har den en inneboende potential att skapa förändring i samhället, menar Fanny Ambjörnsson.

– Om vi börjar prata om städningen mer på allvar och vad den här sysslan går ut på så skulle vi kunna sätta den i förgrunden och på så sätt faktiskt skapa ett samhälle som inte nödvändigtvis handlar om att köpa nytt, slita ut eller slänga. Utan snarare ta hand om det vi har omkring oss.