Vi har fått lära oss att sommarfilmer helst inte bör utmana mer än mosad banan gör en spädbarnsmun. ”Ingenting annat än patenterad serietidnings, sportbils och/eller leksakbaserad propaganda under denna blixtkorta värmeperiod”, som det står skrivet i Bibeln.

Med uppföljaren ”Into Darkness” upprepar dock regissören J.J. Abrams det omöjliga konceptet från sin lyckade reboot av ”Star Trek” (2009), och blandar snygg science fiction-action med ett intellektuellt anti-våldsdrama.

Allt börjar med ett misslyckat uppdrag på en exotisk planet. Kapten James Kirk (Chris Pine) räddar Spock undan en exploderande vulkan, men ger samtidigt urbefolkningen intrycket att besättningen på U.S.S Enterprise är gudar. Kirk blir fråntagen skeppet för sin vårdslöshet och deppar loss i hela två minuter.

En våldskåt insider kallad ”John Harrison” börjar attack­era rymdfederationens byggnader och mörda högt uppsatta befäl och Kirk blir återkastad i kaptenstolen. Enterprise skickas på uppdrag av militär karaktär och måste resa till Klingonfolkets fientliga del av universum, jaga rätt på terroristen och mula honom. Ett dilemma för Kirks pacifistiska besättning ombord på den snälla upptäckarfarkosten.

Dessutom har amiralens snokande dotter Carol Marcus smugit ombord. 

”Into Darkness” utspelar sig rent kronologiskt före de gamla ”Star Trek”-rullarna men tack vare ett listigt kullerbyttande med tidsresor i omstarten från 2009 lyckats förvandla framtiden till ett oskrivet blad. Men mycket är sig likt trots att effekterna skriker mer och dialogen är snärtigare.

Kvinnokarlen Kirk har orgier med rymdvarelser (han lyssnar dock på Beastie boys, vilket är något av ett problem – men jag kan släppa det) och Spock är sann sin iskalla Vulcan-logik. Tjäbblet mellan dem är intakt, roligt och landar i mer filosofiska bråk som leder till dramatiska vändningar.

Tempot i J.J. Abrams universum är förstås högre än i de gamla filmerna (att se om ”The Undiscovered Journey” från 1991 var stundvis som att se Tarkovskijs ”Solaris” utan undertexter).

Men någonting går alltid förlorat i en helrenovering. Comebacken av ondingen Khan har trissat upp mångas förväntningar. Ricardo Montalban gjorde den genetiskt modifierade supermänniskan till en av filmvärldens mest älskade skurkar i ”Wrath of Khan” 1982. Då var han en Sikhisk krigare med hockeyfrilla och urringad Mad Max-jacka som sökte efter hämnd med brutala medel (han förde in hjärntvättande ålar från yttre rymden i öronen på sina förhörsoffer).

 I ”Into Darkness” har J.J. Abrams lämnat Khans genetiska überkrafter intakta men suddat bort hans kulturella bakgrund. Huden har gått från ljusbrun till blek och frisyren ersatts med emolugg. Av politiskt korrekta orsaker eller för att vitmåla filmhistorien? – detta tvistar nördarna på internet om. Benedict Cumberbatch är hursomhelst gjuten i skurkrollen. Hans ögon brinner av hat, när han inte använder dem för cynisk manipulation.

Skurkarna i ”Star Trek” har aldrig varit lika viktiga som i syskonfilmerna ”Star Wars”, där hela premissen bygger på en ”ljus” och en ”mörk” sida av världen.

Behållningen med ”Star Trek” är kombinationen av göttigt vuxenäventyr – utforska nya världar i rymden – med en positiv inställning till vetenskap och en pragmatisk hållning till konflikter och krig. Besättningen på Enterprise undviker våld (”set phasers to stun”), rättfärdigar inte hämnd och låter varken det logiska eller känslomässiga bli ideologi.

Hade inte varumärket ”Star Trek” varit värt så mycket pengar hade knappast en film där kompromissen vinner blivit en fet amerikansk blockbuster 2013.

Tack för allt engagemang, trekkies.