Ett hederspris i Göteborg, vad är väl det mot en bal på slottet? Det vill säga en Golden Globe som Stellan Skarsgård nyligen vann för sin insats i succén Chernobyl.

Stellan värderar priset högt. Han har fått det för jobbet han gjort genom åren. Inte för att han som exempelvis vid Golden Globe, haft ett stort tv-bolag i ryggen som jobbat för att han ska vinna.

68-åringen osar harmoni, sitter bekvämt tillbakalutad i fåtöljen men så fort han kommer in på mediavärldens ekonomiska politik är positionen genast mer framåtlutad. I alla fall mentalt så. Han drar igång en analys av  film- och tv-branschen, som börjar i superhjältefilmens ockupation av biorepertoaren och slutar i en framtidsvision som inte är av det ljusare slaget.

I ett ord: Vådan av vinstmaximering.

Den påkostade arthousefilmen är i princip utrotningshotad, menar Skarsgård. Kvar finns bara de fetaste och de smalaste filmerna. De som vill göra drama med lite mer hjärna och tuggmotstånd, men ändå med ganska stor budget, gör strömhopp till strömningstjänsterna som satsar stort.

”Fritt fram för marknadskrafterna”

– Allt det goda historieberättandet har som sagt gått till tv. Och det är ju inget fel i det. Det är inte Marvels fel, det är inte Netflixs fel, det är istället den ekonomiska idé som varit förhärskande sedan 1980-talet. Det vill säga: fritt fram för marknadskrafterna. Alla passionerade småhandlare köps upp, vilket resulterar i en monolitisk distributionsapparat och stora biografkedjor som täcker allt. De ägs inte av passionerade filmälskare, de ägs av investmentbolag och riskkapitalister och då ska fan i mig varenda biostol säljas, med en gång!

Enligt Skarsgård lär det inte dröja förrän även Netflix, HBO och de andra kommer börja likrikta innehållet, för att dra in storkovan.

Men känns det okej då, att ställa upp i superhjältefilmer?

– Om det är ett anständigt manus så kan jag tacka ja, så att jag kan göra de små projekten med små pengarna.

Tog ett arvode på 100 euro

Det är onekligen fallet med den på Venedigs filmfestival hyllade tjeckiska filmen The painted bird, Vaclav Marhouls filmatisering av Jerzy Kozinskis roman: en svartvit oerhört vacker och lika grym film om en liten pojkes vidriga upplevelser i Östeuropa under det Andra världskriget. Där tog Stellan Skarsgård bara ut ett arvode på 100 euro (vilket fick hans agenter att sucka högljutt).

– Jag tackade ja till projektet redan för elva år sedan. Jag tänkte att det kunde bli som de gamla östeuropeiska filmerna, saftiga, stora, tunga. Cementblock som bara rullar över en. Den sortens film som inte kan finansieras idag. Det finns ingen som kan sälja ett enda popcorn på The painted bird.

”Har gjort massa dålig film”

Stellan Skarsgård har onekligen varit frekvent på duken och på senare tid även skärmen. Dryga hundra filmer, i alla genrer och länder.

– Om jag varit på en jävligt hård liten indie-film och grävt i själen, så är det skönt om det kommer in en Mamma mia!. Jag försöker hitta sånt som jag inte har gjort förut, men det är svårt. Många filmmakare apar bara efter de filmerna som de själva gillar.

Skarsgård gillar filmer med tydliga avsändare, gjorda av ”galningar” som brinner för något.

– Om Lasse Trier hör av sig får han ett Ja på en gång, han behöver inte skicka över något manus.

Ångrar du några roller?

– Nej. Och då har jag ändå gjort en massa dålig film, men man lär sig något av dem också.

Är det några roller som du ångrat att du tackat nej till?

– Nej!

Så du har följt en rak okomplicerad väg hela tiden?

– Nej, men om jag säger så här. Jag är lycklig med det jag har, det jag gör och med min familj. Med platsen där jag befinner mig i livet just nu.