Tidigt i andra säsongen av brittisk-amerikanska tv-serien ”The Crown”, om drottning Elizabeths II:s första tid som regent, finns några dystra scener från drottningens syster Margarets nattsuddsliv.
Nattsuddets fatala dimensioner understryks av att berusningen fortfarande håller i sig under den audiensliknande lunchen som drottningsystern fått tid med på grund av ett sent återbud, och hennes indignerade fråga om varför systern beter sig som om hon vore... olycklig. ”Jag är olycklig för att du hindrade mig från att gifta mig med mitt livs kärlek.”
Det var inte jag, invänder drottningen. ”It was the Crown”.
Lite av samma förhållande vilar över vår relation till Svenska akademien som genom decennier betraktats som en opersonlig organism, en artefakt och historisk kvarleva bestående av medlemmar som bara byts ut av kronologisk nödvändighet.
Nobelprisen och de andra cirka 25 årliga miljonerna tilldelas i sorgligt hög grad män, fatwor har sällan berört det fria ordets yttersta utpost, eller snarare galjonsfigur under kungligt sigill. Men inget kan krävas av motiveringar eller den öppna stridens argument för vare sig det ena eller det andra.
Det är Akademiens beslut! It is the Crown.
Men det sakrosanta, oberörbara, är ju inte bara oåtkomligt för allmänhet eller goda syften, utan också för andra mäktiga intressen och offentliga instanser. Akademien är ingens tjänare. Den har bara sin kollektiva styrka.
Men när nu gnistorna sprider sig från DN:s avslöjande om Kulturprofilens klubb, central i den svenska Metoo-rörelses höst, följt av journalistiskt grävarbete kring Akademiens ekonomi, jävsproblematik, arrogans inför tidigare larm om trakasserier; allt detta som ordet läckor kan sammanfatta: de många små hålen i det sakrosanta skyddshölje som finns runt en akademi med redovisningsskyldighet endast inför evigheten – då sprider sig också en annan obehaglig farsot. Kulturföraktet.
Kulturföraktet som bortser från skandaler som Nya Karolinskas rekordartade pengarullning och utnämner ett gäng poeter med hög svansföring till inkarnationen av avverkningsmogen civilisationsbörda. Av med huvudet!, som drottningen i Lewis Carrolls Alice i Underlandet ropar.
Jag tror att ”akademien”, precis som ”kulturmannen”, ska förstås som precis det de är: ett patriarkalt uttryck för makt.
Den manliga makten utkorad av muserna, dubbad av sina manliga likar och betjänad av kulturbärande kvinnor.
Konsten som alternativ till kyrkan, i tjänst hos det höga och därmed dyrkad och i viss mån osårbar. Författaren Per Svensson menar att kulturmannen och hans akademi bara utmanas av marknaden som obönhörligt sekulariserar också kulturen.
Det intensiva intresse för Svenska akademien vi ser just nu handlar om njutningen i att välta överända det som man uppfattar som priviligierad elit, men också om en fantomsmärta över att förlora den kanske sista kontakten med det höga, med illusionen av att någonstans i samhället hitta en plats för det ideala och upplysta, när det överallt annars är så uråldrigt klass- och könskodat.
Ingrid Elam, litteraturkritiker bland annat på Kulturnyheterna, har understrukit att akademins prisutdelande indirekt styr ”utvecklingen av det skönlitterära fältet.”
Bland andra författaren Sigrid Combüchen har invänt att det är gott om andra offentliga instanser som stöder svenska författare, och med än större ekonomiska muskler. Och till exempel Vitterhetsakademien är en av andra viktiga aktörer i kultursfären.
Men vårt intresse är inte lika stort för dem som för detta evigt pågående episka drama i Börshuset i Stockholm. Det är kanske vårt behov av något som The Crown i offentligheten; ett hov att hata och älska. Svenska akademien som en dokusåpa eller ett Shakespearedrama.
Årets högtidssammankomst underströk det eviga när Anders Olsson talade om vår tid, med Nelly Sachs ord, som “flyktingarnas planettimme” som Akademien vill bidra med språk för genom en ny intensivkurs i svenska för nyanlända.
När Kjell Espmark nämnde den legendariska litteraturvetaren Martin Lamm som ”trasiga geniers frände” kändes det som business as usual denna 20 december.
Men vi väntade ju alla på ständiga sekreteraren Sara Danius berättelse om året som gått: om avslöjandena, häpnaden över att en intressant författare som Lotta Lotass sällat sig till Kerstin Ekman som frånvarande, men dock medlem, Akademins egna ord om läckor, uteslutning och jäv.
Denna höst kommer att gå till historien, nu togs ytterligare steg mot jämlikhet inledde Danius ett åkallande av Selma Lagerlöf, ”den svenska litteraturens drottning”, första kvinna att inträda i akademin.
Hon ställde frågan om akademien ”behöver ändra sina stadgar för att göra revolution”, men gav intet svar. Diskret och diplomatiskt, långt från den improviserade presskonferensen under paraplyet i regn häromveckan.
Är det Akademien? It is the Crown.