Ikväll delar Svenska Akademien ut Nordiska priset, som brukar kallas ”lilla Nobelpriset” då det är Akademiens näst största utmärkelse. Förra året var prisceremonin Sara Danius sista tillställning i Akademien. Dagen efter lämnade hon sin post som ständig sekreterare enligt majoritetens vilja. Anders Olsson sa att det parallellt med frågan om kulturprofilen hade funnits problem i Sara Danius maktutövande.

Vid förra årets ceremoni fanns kända namn med folkligt inflytande bland gästerna, personer som inte vanligen brukar delta i de här sammanhangen, som deckarförfattaren och instagramprofilen Camilla Läckberg.

Vissa, till exempel Svenska Dagbladets Elsa Westerstad, har tolkat det som ett medvetet drag av Sara Danius att bjuda in tongivande personer: hon förstod betydelsen av att få en stark opinion med sig. Frågan är om Svenska Akademien är lika strategisk i år. Just att vinna tillbaka allmänhetens förtroende har ju varit institutionens viktigaste och svåraste utmaning.

Agneta Pleijel fick Nordiska priset förra året och många misstänkte att det till stor del var Danius beslut. Pleijel går hem hos feminister – i sin senaste bok Doften av en man skriver hon om att värdera sig själv för lågt som ung kvinna, och om att placera ”kulturmän” på piedestal.

Ett år senare får Karl Ove Knausgård Nordiska priset. En författare som av många beskrivs som fantastisk och litterärt begåvad. Andra beskriver honom som en överskattad, egocentrisk ”kulturman”.

Knausgård är mest känd för Min kamp, en drygt 3 500 sidor lång självbiografisk romansvit i sex delar. I den kritiserar han bland annat Sverige för att vara för PK.

Den ambivalenta, självutlämnande och ärliga författarstilen är just det som gör honom så hyllad. Men den gjorde honom också till huvudperson i den upprörda debatt om kulturmän som Ebba Witt Brattström initierade år 2015.

”Cykloperna kan inte hantera det ambivalenta. Det som inte är antingen ont eller gott förstår de inte, och det gör dem arga.” svarade Knausgård i Dagens Nyheter.

När Nordiska priset skulle delas ut förra året sa Agneta Pleijel att hon och hennes tal oundvikligen skulle avläsas utifrån de senaste årens händelser i Akademien.

Frågan är alltså hur årets pristagare, och hans tal som vi inte hört än, ska tolkas. Är det en påminnelse om att människor och skeenden är komplexa, ”den goda” kan i själva verket också vara ”ond”, och vice versa?

Kanske är det ett sätt för Akademien att visa att den inte bryr sig om opinion? Eller har institutionen bara inte reflekterat över kontexten?