”Häxan” beskrivs som ett kulturhistorisk föredrag i sju delar om häxeri. Det är kvinnor som sluter förbund med djävulen, öl som bryggs med avhuggna fingrar och häxor som kokar soppa på spädbarn.

– Den visar väldigt mycket medkänsla med häxan, samtidigt som den frossar i tortyrinstrument. Den är dubbel på det sätter, regissören visar verkligen upp detaljerna i hemska närbilder, säger Jan Göransson, presschef för Svenska filminstitutet.

Dyr och censurerad

Filmen blev den danskfödde regissören Benjamin Christensens livsverk. Under flera år studerade han målningar och skildringar av häxeri och häxprocesser. I filmen spelar han själv Djävulen.   

Svensk filmindustri satsade stort och ”Häxan” blev den dittills dyraste skandinaviska filmen. Distributören köpte en studio i danska Hellerup där Christensen fick fria tyglar att under två år spela in filmen. Men när den i september 1922 gick upp på vita duken hade Statens biografbyrå klippt bort en del scener. 

– Det är scener där spädbarn kokas, där kvinnor kysser djävulen på bakdelen och fingrar huggs av. De närgångna tortyrscenerna fick man inte se, säger Jan Göransson.

Publikflopp

Trots Christensen och Svensk Filmindustris storsatsning svek publiken. Filmen var för svår. Men hundra år senare har filmen gått till historien som en kultklassiker. Mycket tack vare den avancerade och historiskt precisa rekvisitan. I filmen finns bland annat en mekanisk modell av helvetet som byggdes i slutet av 1800-talet. 

– Om jag skulle bli bjuden gå på en Halloween-fest så finns det ingen bättre inspirationskälla än den här filmen. Maskerna är enastående, säger Jan Göransson.