Det allra viktigaste. Så hette en av de underbara uppsättningar Suzanne Osten och hennes kollektiv av uppsluppna scenkonstnärer gav Teatersverige.
Den gången var det med Ann Petrén i spetsen för en på alla sätt gränsöverskridande scenkonstkarneval som på det allra mest ypperliga sätt bevisade att det är i teaterns illusion vi kan nå förståelse bortom teorier och slagord.
Titeln på Nikolai Evreinovs pjäs (i bearbetning av Nils Gredeby) var talande för Osten. Det var till ”det allra viktigaste” i livet hon gång på gång återkom. Som en av upphovskvinnorna till musikalen Jösses flickor – Befrielsen är nära! som bröt mark i 70-talets Sverige och spelades på Stockholms stadsteaters stora scen under hela tre år i en tid då få kvinnor över huvud taget regisserade på institutionernas stora scener.
På 80-talet som faktiskt förlösande regissör till de tidiga Lars Norén-pjäserna Underjordens leende och En fruktansvärd lycka (att de två svenska scengenierna Osten och Norén levde i parallella universum under resten av sina liv är en förunderlig gåta).
Som grundare till Unga Klara, det omistliga och världsberömda nav för barn- och ungdomsteater, som har varit en källa till en rad oumbärliga uppsättningar (Medeas barn, Flickan, mamman och soporna och Hitlers barndom bland andra) och format många scenkonstnärer. Ann Petrén, Simon Norrthon, Anna Takanen, Per Sandberg, Cilla Thorell är bara några av dem som konsekvent framhäver Osten som största förebild i sitt arbete.
Med en egen trasig uppväxt i bagaget hävdade Osten ihärdigt och envist att barn snarare än att skyddas från smärta och svärta behöver konsten som en plats för att bearbeta de mest plågsamma sanningar. Något hon gång på gång också bevisade i sina lustfullda och normöverskridande uppsättningar och filmer.
Med Babydrama, pjäsen hon och psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány, skapade för en publik med en medelålder på under året (borträknat deras föräldrar) blev hon med all rätta världsberömd. Suzanne Osten, flickan som själv fick bli vuxen alldeles för tidigt, förenade livet igenom barnets lekfullhet med den allra största klokskap och medmänsklighet.
Som konstnär hade hon mycket kvar att ge och hon kommer att fattas oss länge.