Som jag berättat tidigare stod hiphop naturligt nog i centrum för SXSW 2017.
Men, världens främsta fest hade knappast blivit världens främsta fest om det inte också funnits andra tongångar på de 100 klubbar och konsertlokaler där 2000 band och artister från stora delar av jordklotet framträtt under de tio dagar då SXSW pågått.
När jag silar minnen och namn från dagar och nätter i Texas står det klart att det sällan är den traditionellt framförda musiken som vinner. Istället är det artisterna som vill skjuta in sin metal, folk, jazz eller pop in i framtiden som stannar kvar. Vilket i fallet SXSW är synnerligen logiskt. På denna festival är ju de stora drömmarna lag. Här föds framtiden.
Precis som på festivalens numera mest uppmärksammade avdelning, de inledande så kallade interactive-dagarna där teknik och utveckling på alla tänkbara sätt står i centrum, möter man entreprenörerna; gör-det-självarna. Här är det one-girl-bands som Jay Som och Marie Davidson.
Jay Som, eller Melani Duerte som denna 22-åriga multiinstrumentalist från Oakland egentligen heter, spelar en ytterst egen personlig blandning av drömsk pop och nittiotalsfärgad gitarrik rock. Ingen större estradartist, men nog så spännande.
Detsamma kan jag säga om Marie Davidson. En natt ser jag henne slänga ur sig sin råa spoken word samtidigt som hon klyver betongtung techno på en becksvart källarklubb vid sjätte gatan. Monterealskan byggde sin föreställning som vilket rave som helst, men utan några flörtiga krokar i kompositionerna. Och rätt som det var bytte hon, en enda gång, orden mot sång. Vackert!
Bland de stora stilblandarna märks framför allt brittiska Anna Meredith. Tänk er att mixa Michael Nymans minimalistiska och taktfasta kompositioner med skäggig krautrock. Detta med en sättning bestående av tuba, cello, trummor och elgitarr. Klassiskt skolade Anna varvar själv klarinett med slagverk. Riktigt mäktigt blir det under spelningen som arrangeras av brittiska musikexportrådet.
Feminismen känns av överallt på SXSW. Jag ser M.I.A:s förra trummis, maratonlöperskan Madame Ghandi ropa ”The future is female” när hon bjuder på sina skruvade, rytmglada, elektroniska verk under en nattkonsert.
Jag ser Julie Edwards och Lindsey Troy göra punkig bluesrock great again, barfota, på rocksvarta Hotel Vegas en kännbar promenad bort, öster om downtown. Under namnet Deap Vally har de gjort album som ”Sistrionix” och ”FEMEJISM” vilket talar sitt tydliga språk.
Mycket av det mest intressanta som jag såg har andra adresser än de vanliga på popmusikens världskarta. Det är länge sedan Sverige befann sig på ståplats i popvärlden så dalkullans Skotts självklara framträdande på festivalen räknas inte hit (men ni ska veta att det jublades till hennes själfulla koreografi och smartpop i ett fullsatt hus sponsrat av ett teknikföretag).
Vad sägs om Noga Erez från Tel Aviv med framtidsfirande elektropop och politiska undertoner, inte minst kritik mot det egna hemlandet? Eller Tei Chi? Med rötterna i Argentina och Colombia har Valerie Teicher, som hon egentligen heter, utvecklat sin egenutropade sjöjungfrumusik till något rätt som söker pop och rnb av olika slag.
Här någonstans hittar vi också Jains globala rytmiska pop. Det känns som hon samlat ett säreget lapptäcke av intryck från alla de länder denna third culture kid levt i. Unga italienska BIRTHH ser kanske alldaglig ut i sin baseballtröja, men Alice Bisi´s (namnet i passet) musik är bitvis lika trolsk och sinnrik som motiven på sidensjalarna från hennes hemstad Florens.
Jag missade, såklart, massor också. Hade velat se liftande banjobruden Maggie Rogers, slöduon Her´s, excentriska brittiska Fifi Rong, australiensiska Sui Zhen (som blandar japansk reggae med plastig bossanova), kanadensiska RYAN Playground och kanske mest av alla; Gabriel Garzon-Montano från Brooklyn, som med sitt fransk-colmbianska påbrå låter Rufus Wainwright-romantik möta drömska Frank Ocean-kulisser i sina bästa stunder. Och hur kunde jag inte gå och se det lokala dock-emo-bandet Fragile Rock? Jag som hyllat Mupparna i en tidigare artikel om denna fest. Obegripligt!
Men, jag hann iallafall med sympatiska 17-åriga baltimoreindiefyndet Lindsey Jordan´s slackiga Snail Mail. Samt Los Angeles-bandet Lo Moon´s undersköna pop (smält samman förstklassig brittisk nervspröd melankolimasturbation, från Talk Talk till Coldplay och din dröm är sann. Albumet kommer i sommar)
Det blev också en helkväll av mer traditionellt slag. Tillsammans med min vän, tillika SVT-kollega Kristian gick jag på den lokala grammisgalan Austin Music Awards. Men trots att storheter som Lyle Lovett, Kat Edmondson, Chrissie Hynde och Joe Ely äntrade scen, trots att Willie Nelsons pianoplinkande syster Bobi fick hederspris, stod inte ens tiden still där.
Flera nya sångerskor gavs plats på estraden. Pris gavs till stadens dansmusik och techno utöver all traditionell amerikana och country. Det blev en fin afton som andades både då, nu och sen när vi tittade på klockan. En kväll som signalerade hur onödigt det är att bygga murar mellan folk och idéer. Precis som festivalen SXSW i sig själv.