Det är ett pessimistiskt budskap han har, Ta-Nehisi Coates: den som vill pådyvla afrikan-amerikaner den amerikanska drömmen om att alla kan ta sig upp i samhället bara de lägger manken till, är en svikare, om han så heter Obama. Afrikan-amerikanerna bär inte skulden till sin egen utsatthet, den måste de vita ta på sig, underordningen är inbyggd i systemet.

Coates första roman, Vattendansaren, utspelar sig i Virginia strax före inbördeskriget. Världen är indelad i vit ”nobless”, fattiga vita och ”värvsfolk” – Coates vill inte använda förtryckarnas beteckning ”slav” – som sliter på jordar som tobaken har sugit ut och där noblessen blir allt fattigare och grymmare. Hiram är son till en vit plantageägare. Han är begåvad med fotografiskt minne men minns ändå inte sin mor, som såldes när han var liten. Han har dessutom en övernaturlig förmåga, ”konduktion”, han kan förflytta sig och andra över stora avstånd.

Hans begåvning kommer väl till pass på den underjordiska järnvägen, ett nätverk av stationer, gömställen och agenter som hjälpte slavar från sydstaterna till frihet i norr. Hiram blir fri, men återvänder till Virginia för att rädda dem han älskar och för att finna sig själv och sitt förträngda minne. Hiram är en blandning av seriefigur och science fictionhjälte, en svart stålman, men han är tecknad efter verkliga gestalter: Frederick Douglass, författare till den självbiografiska En amerikansk slavs liv (1845), och framför allt Harriet Tubman, som också uppträder i egen gestalt i boken.

Coates anknyter medvetet till äldre självbiografiska berättelser om svartas frigörelse ur slaveriet, hans prosa är enkel, talspråklig, men förvandlas till lysande dröm och skir poesi när Hiram upplever ’konduktioner’. Det är en poesi som dock aldrig blir hymn: Coates far var med i Black Panther-rörelsen, hans egen hållning är icke-religiös och de svarta i hans berättelse saknar all underdånighet under någon högre vilja, det må vara slavägarens eller Guds.

Så är berättarens blick också medbroderns, full av ömhet. Det våld de svarta utsätts för skildras aldrig direkt, piskningar, ett stående inslag i filmer och romaner om slaveriet, syns bara som blekta ärr på en rygg, att kvinnor våldtas är en kunskap som inte demonstreras fysiskt. Där andra vill skapa inlevelse genom att återge våldet in på kroppen håller Coates respektfull distans. Denna berättarhållning, som värnar både kvinnors och mäns värdighet, gör skildringen till en ovanlig och gripande berättelse om ett pågående brott.