Gustaf Skarsgård framför monologen Tröstrapporter. Foto: Dramaten

Teaterrecension: ”Tröstrapporter” – Varför återanvänder Schulman scener?

Uppdaterad
Publicerad

Med Tröstrapporter på Dramaten gör författaren och krönikören Alex Schulman debut som dramatiker. Trots en imponerande insats av Gustaf Skarsgård är det en föreställning som ställer alltför många frågor.

Det är ingen liten sak att göra debut som dramatiker och regissör och göra det på Kungliga dramatiska teaterns stora scen.  I premiärpubliken syns inbjudna VIP-gäster, en hel del ungdomar och av allt att döma nya besökare. Spännande!

På scenen står Gustaf Skarsgårds rollfigur i blå sidenpyjamas mot en blå fond. Mannen ser tillbaka på en havererad kärleksrelation och en förlust i barndomen. Det är tidigt, morgonen efter ett praktgräl, mannen full av ångest och skuld, vreden som inte vill ge vika.

Texten innehåller dråpligheter och tårdrypande trauman, roliga scener, anekdoter som får en att både le och grina illa. De är starka, som pärlor på rad men svåra att foga samman till en helhet.

Gustaf Skarsgård gör ändå ett sjuhelvetes jobb med att fylla ut scenrummet och ge den svårfångade mannen någon slags rimlig psykologi.

Han pendlar mellan ursinne och självömkan, både lättkränkt och ett under av tålamod, idealiserande och samtidigt hatisk. En motsägelsefull man som inte går ihop, vars sår från barndomen på något sätt har bäring på hans kärleksrelation som vuxen, frågan är bara hur.

Pjästexten är ordrik, beskrivande och det mesta känns uttalat. Ändå förblir det oklart vad pjäsen vill berätta.  

Är det mansbilden som dissekeras? Eller är det ett försök att gestalta hur en kärleksrelation går sönder? Eller handlar det om hur barndomstrauman formar oss? Eller allt detta?

Frågorna stör och tyvärr kommer de tidigt. I en inledande scen ska mannen berätta hur han träffade kärleken i sitt liv, kvinnan han just bråkat med. Det är ett möte som äger rum på ett tåg, en spektakulär scen som sticker ut och som känns igen direkt från Schulmans senaste roman Malma station.

Och det händer flera gånger, att jag sitter i teatersalongen och känner igen delar ur romanen. Varför återanvänds material på det här sättet?  

Frågorna kastar långa skuggor på resten av teaterhuset. Var var dramaturgen till exempel? Teater är ju en kollektiv konstform men här känns det som att Schulman och Skarsgård lämnats ensamma på stora scenen och det i ett läge när Dramaten så uppenbart vill locka en ny publik till sina anrika salonger.

Det är svårt att greppa.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.