Vem skulle inte vilja vara Erik Gedeon? Renässansmänniska från tunnhårig hjässa ut i pianofingrarna. Som kompositör rör han sig fritt mellan genrer, som textförfattare får han nödrimmen att slinka galant in i versen, han har en otrolig näsa för samhällsströmningar och kan dessutom servera dem snyggt paketerade i dramaform. Ja uppenbarligen har han humor också.

Efter det svenska genombrottet med Ingvar – en möbelsaga för drygt tio år sedan har denne schweizisk-svenske dramatiker/tonsättare/regissör gått från klarhet till klarhet. Fascister, äldreboenden och filosofiska begrepp har han satt under sin uppsluppna musikaliska lupp. I fjol dissekerade han Meningen med döden i en streamad föreställning från Uppsala stadsteater och nu är det dags igen för – denna gång för klimatkrisen.

Opera för skådespelare kallas föreställningen i programbladet, men sanningen att säga finns det inte många musikstilar som Erik Gedeon har kunnat hålla sin tonsättarpenna ifrån i denna rakt igenom sjungna helaftonsföreställning med sjuhövdad liveorkester i Stora scenens dike. Här bjuds musikgenrebingo för hela slanten: blues, jazz, folkvisa, balett, schlager, kuplett, polska, metal, reggae, gospel, bossanova, tango med klagande stråkar, Mozartarior och en smula Wagnerparodi.

Vad gäller tematiken har Gedeon anrättat en pyttipanna av klimatkrisens alla problem och lite till. Ja allt det där som inte hunnit sägas, sjungas, spelas, dansas under isolationen vindlar här som samtalet på ett politiskt korrekt middagsbjudning – miljö, antibiotikaresistens, vegetarianism, djurplågeri. Upplägget är en tillskruvad mix av Noaks Ark och Harry Martinsons Aniara – ja även här finns en tänkande maskin, som sitter inne på sanningar om besättningen. Scenbilden är som hämtad ur Star Trek med en projektion av stjärnhimlen i fonden. Och precis som i Djurfarmen gör djuren uppror mot människan till slut.

Och den dystopiska inramningen till trots – det här är roligt, men nästan på gränsen till för dråpligt ibland. Åtminstone första akten spolas fram i ett så rasande tempo att ensemblen ibland inte själva hänger med i vare sig svängar eller med röstresurser. Undantaget är Katija Dragojevic, vars pondus är briljant både som sopran och Kapten Eva.

Själva pandemin får gestalt i världens gulligaste bacill – en liten balettdansös i tyllkjol – och lagom till att hon skuttar in på scenen har jag resignerat, ensemblen har sjungit i gång sig och jag rycks med av glädjen att Erik Gedeon inte tyckts ha dödat en enda darling.

Möjligen är Nobelpriset att ta i, men det minsta karln borde få är väl Karamelodiktstipendiet!