Några dagar innan festivalen körde igång berättades det att regissören och gamla Monty Python-medlemmen Terry Gilliam skulle besöka festivalen med sin senaste surrealistiska skapelse ”The Zero Theorem”.

Det var antagligen det sena beskedet som gjorde att det möte som utlovats med filmmakaren placerades på festivalens mest avlägsna plats: en kort men isande färd med färjan till den gamla slitna men fina träbiografen Aftonstjärnan i Hisingens gamla arbetarkvarter. 

Kanske tyckte man också att den patinerade lokalen var en extra passande lokal för en regissör som är känd för sina anakronistiska filmmiljöer, där gammalt blandas med nytt i en ohelig och alltid fantasieggande kombination.

”The Zero Theorem” är egenartad på gränsen till förvirrande. Det här svartsynta dramat utspelar sig i en nära framtid, men till skillnad från de flesta andra dystopier går inte ”The Zero Theorem” i olika nyanser av grått.

Meningen med livet

Framtiden är färggrann som en karneval, alla är övervakade men rätt glada ändå eftersom de översköljs av en strid flod av reklam, shoppingtips och hjärndöd underhållning. Styckets huvudperson Q, spelad av Tarantino-favoriten Christophe Waltz, är den enda som inte mår bra, en deprimerad man som skyr den skrikiga glättigheten och som väntar på ett telefonsamtal som ska ge honom meningen med livet.

– Egentligen är det ingen science fiction, säger Terry Gilliam när han efter filmens 100 minuter blir intervjuad på scen. Det handlar om nuet, men i lite överdriven form.

Det är så han brukar arbeta, säger han. Samtiden reflekterad i en skrattspegel. Samma sak gällde ”Brazil”, hans kanske största verk, från 1985, som målade upp en bild av en totalitär stat där alla hela tiden hade storebrors öga på sig.

En film som nu ter sig profetisk.

Olovlig iscensättning

– När jag såg hur George Bush och gänget utökade övervakningssamhället med sin Homeland security act funderade jag på att stämma dem för att olovligen gjort en iscensättning av ”Brazil”, säger den amerikan som tillhör branschens absolut mest egensinniga regissörer.

Gilliam hinner täcka en imponerande massa ämnen på den dryga timme som han samtalar med moderatorn Roger Wilson från P1:s filmprogram ”Kino”.

Don Quijote – ett självbiografi?

Mest handlar det om pengar, om hur en liten budget kan väcka skaparkraften, men också om hur han blivit mer melankolisk med åldern, och så även hans filmer. Naturligtvis även om hans ständigt återkommande, ständigt kraschande, planer på att filmatisera klassikern Don Quijote. Eller snarare göra en egen modern tolkning av den.

Han har inte gett upp, nu har han en ”ung, stark och ambitiös” spansk producent på kroken, som inte vet vad han gett sig in på.

På frågan varför han envisas med detta projekt om riddaren av den sorliga skepnaden, som attackerar väderkvarnar i tron att det var drakar, svarar han snabbt:

– För att jag är lika galen som Don Quijote. Det börjar mer och mer likna en självbiografi.

”Jag har gett upp Hollywood”

Gilliams egna väderkvarnar finns i Hollywood. Han beskriver målande hur det är att söka pengar där. Man hamnar i möte med en massa ”executives” som har breda leenden och dubbelt så många tänder som vanliga människor.

De berättar glatt att de vuxit upp med Gilliam-titlar som ”Timebandits” och ”Brazil”, att de verkligen ÄLSKAR hans verk, men de kommer ändå alltid fram till att det inte kan satsa pengar på honom.

De vill se filmerna men vågar inte finansiera dem.

– Alla vi som inte säljer oss måste fajtas hela tiden. Jag har gett upp Hollywood nu, jag söker hellre pengar hos folk som gillar film.

Pausar mardrömmen

Gilliam har ett helt järnverk i elden, helgen här i Göteborg kom som ett skönt avbräck. En paus från en mardröm, som han själv säger. Bland annat syftar han på Monty Pythons återförening i en scenshow som ska köras tio gånger, vilket han absolut inte har tid med.

– Men John Cleese behöver pengarna, så man får väl ställa upp. Har ni sett hans reklamfilm förresten? frågar han publiken.

– Ja, ropar några.

– Var den kul?

– Nä…

– Precis. John inser inte att han inte är rolig längre…

Kulturkrock

En kvinna ställer slutligen en fråga om varför kvinnor i hans filmer har så traditionella roller, och inte får speciellt arbetade rollkaraktärer – och plötsligt öppnar sig en avgrundsdjup klyfta mellan alla vi genusfostrade kultursvenskar i publiken och en äldre amerikansk man.

Terry Gilliam förklarar att filmen inte handlar om en kvinna utan en man, att man inte kan begära att alla filmer täcker alla aspekter, att de andra männen i filmen inte heller har någon backstory. Det ebbar ut i intet.

Frågeställaren ser inte nöjd ut med svaret, regissören undrar nog fortfarande vad hon pratade om, men alla vi andra fick oss till livs ett stycke upplysande kulturkrock.