Del två i franchiseprojektet ”Hunger Games” inleds med ett nära 90 minuter långt förspel som hämtar upp oss, och de två huvudrollerna, där vi var vid den första filmens slut.

Hårda Katniss och den välkammade Peeta vann ju Hungerspelen och ska nu ut på turné i de tolv distrikten som styrs från huvudstaden av den diktatoriske President Snow – som snart får nog av duons upproriska beteende och slänger in dem i en ny upplaga av spelen.

Allt direktsänt av regimen som vet att våld och hjärntvättande förströelse får folk att glömma sina verkliga problem.

”The Hunger Games: Catching Fire”, ja... ett franskt uttal av titelns fjärde ord summerar vad det i grunden handlar om: [ka’tjing].

Det här är såklart en hårt målgruppsanpassad och ekonomiskt kalkylerad produkt, ett skyltfönster för en miljardindustri som sakta men säkert har tagit världsherravälde.

Det är lite lustigt det där, att de flesta av de stora, svindyra amerikanska dystopierna (denna, ”Avatar”, ”Terminator” med flera) – som nästan alltid handlar om den lilla människan mot det giriga multinationella företaget, oftast är producerat av ett girigt multinationellt företag.

Misstolka mig rätt. Ända sedan tidernas begynnelse, det vill säga sent 70-tal då jag första gången såg ”Apornas planet”, har dystopin alltid legat nära min cineastiska kärna. Då var det en angelägenhet för svartklädda cineaster som gick igång på den subversiva tanken som oftast låg i subgenrens fundament, men sedan några decennier har den kidnappats av ett gäng räknenissar som gjort den rumsren och lukrativ. Men det finns som bekant grader i helvetet.

Den här gången har man satt ihop en tämligen väl fungerande sak. Visst, man hade lugnt kunnat amputera en rejäl bit av de 150 minuterna, inte minst den kyska sentimentaliteten – och internlogiken är inte alltid glasklar – men när här finns i alla fall ett driv och en bildbehandling som saknades i den första delen.

Den avslutande timmen, när förspel går över i akt och jakt, håller engagemanget vid liv – men just när actiondramat fått upp farten frontalkrockar det med det rumphuggna slutet.

Visst, ”Catching Fire” är bara avsnitt två av fyra, men de flesta franchisefilmer brukar ju åtminstone ha anständigheten att erbjuda en dramaturgisk cirkel för investerad tid, inte bara ett frustrerande ”to be continued” som ska garantera att vi kommer tillbaka till nästa produktsläpp.

Grädde på moset: Före visningen kliver det fram en väktare som varnar oss för att det kommer att gå omkring människor med nattkikare i salongen, för att vi inte ska vara olydiga och minska det stora företagets vinster genom att försöka piratkopiera kassakon.

Det känns extra ironiskt inför en film som i alla fall på ytan kritiserar övervakning och mediabolagens oinskränkta makt över medborgarna.