I skrivande stund har det gått ett dygn sedan jag sänktes ner i den bubblande dyngpöl som är ”The Internship”. Vilket nog är tur; om denna recension skapats direkt efter ridåfall hade du just nu bara tittat på ett gäng invektiv.

Intrigen är simpel, och kan beskrivas i en bisats: 40-åriga arbetslösa grabbgubbarna Bill och Nick söker jobb på Google. Det är allt, men dess implikationer skulle ta spaltmeter att redogöra för. Jag gör ändå ett försök.

Precis som många andra verk i bromance-facket är denna Vince Vaughn-produkt (huvudroll, manus och producent) lätt homofobisk. Männen är ”buddies” sedan länge, delar vid ett tillfälle till och med säng, vilket leder till vi får minst ett heteroskämt i halvtimmen, så att ingen ska kunna missta deras vänskap för någonting annat.

Okej, det tillhör genren, men ”The Internship” täcker in hela det reaktionära spektret; inklusive en gammaltestamentlig uppdelning av (pojk)män och (mamma)kvinnor. Vi noterar bland annat den tillknäppta karriärkvinnan som arbetat alldeles för hårt och därför (nästan) har missat bröllopståget.

Ännu mer störande är den slentrianmässiga och intelligensföraktande dubbelmoralen som blivit så självklar i amerikanska mittfårefilm att vi knappt noterar den längre.

Den mentalt ormlike Vaughn har i diverse intervjuer påstått att han med ”The Internship” vill säga något om den ekonomiska krisen, om hur det kan vara att förlora sitt jobb och att man aldrig får ge upp. ”Man måste våga följa sina drömmar”.

När man har slutat klökas över denna floskel inser man att ”dröm” i Vaughns värld innebär ett sannolikt underbetalt jobb på Google.

Eller kanske att likt Vaughn få göra en troligtvis mycket lukrativ beställningsfilm för samma företag.

I en av många gravt konstruerade konflikter tvingas vi se hur en pizzabagare sakta men säkert bryts ner för att slutligen gå med på att skriva under ett expansionsavtal med nämnda IT-jätte. Det är alltså en triumfartad scen. Vi ska glädja oss stort åt försäljarnas framgång.

Vid det laget är det bara min sunda förnuft som hindrar mig från att hälla mitt medhavda kaffe på maskinisten. Det är trots allt inte hens fel att vi sitter och lider i salongen.

Vaughn har envist hävdat att Google inte alls varit med och skrivit manus men det finns inget i filmen som styrker hans ord. Det här är nämligen inget annat än en två timmar lång reklamfilm.

Man har alltså tagit det där med produktplacering till en helt ny nivå. Nu talar vi inte längre om planterade logos eller produkter, inte ens om en saluförande dialogsnutt insprängd i en annars relativt fungerande text, utan om en film som i sin helhet – story, dialog och bild – sjunger finansiärens lov.Det sektliknande globala företaget omnämns i det ogenerade manuset med meningar som: ”Google gör livet lite lättare”, ”Edens lustgård” och ”Vi gör det här för att folk ska må bättre”.

Det säger sig självt att ”The Internship” är gjord långt innan Edward Snowden läckte uppgifter om att Google (och andra stora företag) assisterar den amerikanska säkerhetstjänsten i dess övervakning av befolkningen.

Hur mår Google-kramaren Vaughn idag?