Att en iransk regissör vinner USAs mäktigaste filmpris, en Oscar, var löpesidestoff i branschen redan första gången det skedde, med ”Nader och Simin – en separation”. När Asghar Farhadi nyligen gjorde det för andra gången blev det en världsnyhet. Detta mycket tack vare Donald Trump – som lanserade sin ökända inreseförbud för folk från bland annat Iran, vilket alltså skulle göra det omöjligt för regissören att ta emot sin Oscar.

Trump blev nedröstad i den federala domstolen men Ashgar Farhadi valde ändå att stanna hemma, och en protest lästes i stället upp vid den annars glittriga galan.

De flesta filmare skulle sälja sin morsa för en sådan förhands-pr…

Här berättar den prisade persen om det gifta paret Emad och Rana som är tvungna att flytta när byggnationer på granntomten hotar att skapa så mycket sprickor i deras hus att det kan rasa samman. Samtidigt med flytten repeterar de sin uppsättning av Arthur Millers ”En handelsresandes död”.

Som del av Teherans kulturella medelklass skrattar de åt alla de regler som landets ultrareligiösa styre ålägger dem, men är ändå tvungna att följa dem eftersom en teater alltid har mullornas ögon på sig – vilket bland annat får den tragikomiska effekten att Willy Lomans älskarinna, som i en scen ska vara utmanande iklädd negligé, här istället har på sig både kappa och slöja.

Sannolikt kommenterar Farhadi här även sin egen situation, eftersom en filmmakare i Iran måste följa samma hårda direktiv som en teaterregissör. En iransk kollega noterade exempelvis att Rana, likt kvinnor i de flesta iranska filmer, bär slöja även i hemmet, vilket de i verkligheten inte behöver göra.

Nåväl.

Parets nya lägenhet har tidigare bebotts av en kvinna av ”tvivelaktig karaktär”, vilket först bara presenteras som en lite kittlande omständighet men som innebär startskottet för den här komplexa berättelsen om normer, våld och kvinnans utsatta situation i Iran.

En dag när Rana är ensam hemma, i duschen, blir hon nämligen attackerad av en främmande man. Vi får aldrig reda på vad exakt som har hänt, Rana har svårt att berätta om det, men ”The Salesman” handlar heller inte om detaljer, utan om vad Emad tror kan ha hänt. Hur det skadar hans känsla av heder. Det handlar främst om hämnd. Om våld.

I parets sovrum hänger för övrigt en filmaffisch från Ingmar Bergmans ”Skammen”. Inte så subtilt för oss, kanske, men säkert mer så för en iransk publik.

På presskonferensen i Cannes, där hans film vann bästa manus, drog Farhadi en parallell till terrorismen. Han talade om det självrättfärdigade våldet; att man kan bygga upp ett helt gäng orsaker till varför man har rätt att ta till våld, och att även en mild själ på så sätt kan förvandlas till en potentiell mördare.

Utifrån den tanken har han skapat ett intrikat drama som berättar om hur det iranska samhällets reaktionära normer är så djupt inrotade i även de som anser sig vara, vill vara, progressiva. Själva grunden för existensen är så underminerad av minaretpropaganda att den sipprar in överallt, är omöjlig att värja sig ifrån (likt sprickorna i Rana och Emads hus)

I Farhadis filmer finns sällan några givna skurkar (förutom möjligen i den politiska överbyggnaden), bara människor i besvärliga omständigheter, men det är alltid Kvinnan som är både offer och spelplan för männens kamp om heder.

Trots att Farhadis manus är mångbottnade är de inte alls svårtillgängliga. Vilket väl är en del av hans globala framgång. De ger oss en annan bild av Iran än den som vi ser på nyheterna, med ständigt uppjagade män i turban. Precis som den evige dissidenten Jafar Panahi (bla ”Kvinnor offside”) berättar Farhadi om vardagsproblem, om kulturkrockar i storstan, om klass – ja, de är kort sagt mer här och nu, än den gamla skolans iranska regissörer som exempelvis ikonen Abbas Kiarostami som, om man ska hårdra det, gjorde poetiska och valiummarinerade dramer från landsbygden.

I Oscar-rejset slog ”The Salesman” bland annat som bekant ”En man som heter Ove”. Hannes Holm och Rolf Lassgård sa i sin besvikelse över den uteblivna statyetten att de förlorade mot ett politiskt statement, men det här såklart mycket mer än så. Visst har ”Ove” sina förtjänster men den svenska dramakomedin spelar ändå i gärdsgårdsserien jämfört med ”The Salesman”.