Syskonen i familjen Angulo blev inte bara hemskolade, deras Hare Krishna-pappa lät dem knappt lämna lägenheten på Lower East Side. Mamman Susanne träffade pappan Oscar på en hajk i de peruanska bergen och imponerades av hans antimaterialism. Tyvärr fick hans ideologiska övertygelse Fritzl-lika proportioner. När de bildade familj i New York sade Oscar att han var Gud och bestämde att världen utanför lägenheten var extremt farlig.

Genom att titta på film upptäckte de sex bröderna att en annan värld existerade. Det extrema filmintresset funkade både som självterapi och en rustning mot verkligheten. En dag 2010 samlade Mukunda (liksom sina syskon döpt på sanskrit) mod att gå ut. Han klädde sig i svart och en Michael Myers-mask – seriemördaren i ”Alla helgons blodiga natt” – och tog en promenad på Manhattan tills någon ringde polisen.

Det blev startskottet för en revolution mot den galna farsan. Dokumentären ”The Wolfpack” tar vid precis när bröderna börjar utforska världen. De sex långhåriga pojkarna pratar om sin isolerade uppväxt med tårfylld katharsis.

I andra hand visar de sina vapen och enorma Batman-kostymer konstruerade av flingpaket och yogamattor, och lajvar scener från ”Pulp Fiction” och ”Reservoir Dogs” för kameran. Trots att ungarna växte upp i en sektmiljö finns det en universell försvarsmekanism i deras sätt att lobba filmcitat mellan varandra.

Jag hade själv stor frihet att göra vad jag ville under uppväxten men det var i en liten stad så det fanns ändå oftast bara två grejer att göra: någon form av skadegörelse eller hyra en film. Och att leva sig in i filmer tillsammans med sina kompisar blir lätt som ett internt språk. På ett absurt sätt har ”Wolfpack”-syskonens isolering skyddat dem från det förakt som kan komma som när man ägnar sig åt den sortens nördighet. Rädslan de matats med sen barnsben har paradoxalt låtit dem behålla en skör naiv nyfikenhet.  

Liksom andra kritiker påpekat är det sannolikt att pappan – som också intervjuas – är psykiskt sjuk. Pojkarnas lillasyster är utvecklingsstörd och syns inte så mycket, men man undrar hur hon lever idag. Flera av syskonen var dessutom tonåringar när filmen började spelas in, och frågetecken kring deras medgivande hänger obesvarade.

Konstigt nog är själva filmupplevelsen stundtals överflödig efter all förhandshype. Vi har redan fattat  ”grejen” så att säga. Filmaren Crystal Moselle hade behövt gräva djupare ibland, men ”The Wolfpack” är värd att se för alla som någonsin fått tröst av att titta på film.

Det är med blandade känslor jag ser på hur brorsorna högtidligt klär upp sig som mafiosos i svarta rockar och svarta wayfarers för att gå på bio första gången (”The Fighter”). Sorgligt att det dröjt så länge men svårt att hålla tillbaka glädjelipen när de äntligen får en riktigt fet filmupplevelse.