Det är först när jag upptäcker att ”Skins” levde ett liknande liv på nätet som ”Skam” gör idag som det slår mig hur pass gammal serien är. Istället för att använda Facebook och Instagram är det Myspace som gällde för karaktärerna. Men trots att vissa delar inte riktigt känns aktuella längre eller att serien tappade sin unika ton allt mer för varje säsong är ”Skins” ändå väl värt att se av flera anledningar.
Delvis är det, som nämnt, ett dokument av förra decenniets dans- och festkultur som även fanns i en mildare form i Sverige, men det är också startskottet för ungdomsserierna vi ser idag. Att man sedan kan se numera välkända skådisar i sin ungdom är ytterligare ett nöje.
Som ett barn uppfödd på ettan, tvåan, fyran såg jag på tv i stort sett varje vardagskväll. Till en början var det ”Arkiv-X” och ”Ally McBeal” som gällde. Sedan blev det vad som helst David E. Kelley eller Aaron Spelling-producerade som gick på tv. Något äldre blev det ”Tre kronor” på lägsta volym eftersom jag inte fick titta på det egentligen.
Det var först i tonåren som en egen tv-identitet började ta form. Först ut var det ”OC” som jag såg slaviskt varje onsdagskväll, något jag fortfarande håller kärt i minnet, men inget gjorde så stor påverkan som ”Skins” när det hade premiär 2008. Det var då den lilla tv-bubblan skapad av de tre kanalerna sprack på riktigt och en helt ny serievärld visade sig som sprungen ur en tonårings hjärna.
I tidigare ungdomsserier som jag följt gick det att skymta de buktande adamsäpplena på männen, den sträva skäggstubben gick att skymta i deras välrakade kinder. Det kändes aldrig riktigt äkta. Men i ”Skins” syntes det att det var tonåringar.
De hade finnar, spinkiga armar och såg ut som en själv gjorde. Istället för den vuxna dialogen och de stora hemmen som kännetecknade ungdomsserier som ”Beverly Hills” och ”Dawson’s Creek” var det här människor som bodde i en hård och karg miljö. De talade som tonåringar och det syntes att seriens manusförfattare själva var 80-talister i form av referenser och dialog.
I första avsnittet rymdes musik från The Fall, Roots Manuva, Chemical Brothers, Harry Belafonte och Four Tet, en blandning som inte gick att sätta fingret på. Genom att flitigt använda musik från alla möjliga genrer lyckades skaparna hålla en spretig musiksamling konsekvent, trots att de inte hade några likheter med varandra. Samtidigt var Skins också en viktig språngbräda för osignade band som letades upp av en ung musiknörd för seriens räkning.
Om Skins ska förknippas med någon musikstil är det electron. Hela serien kan ses som ett tidsdokument av electromusikens framfart i slutet av 00-talet. De första avsnitten kom i skarven där Ed Banger-artisterna med Justice i spetsen regerade på dansgolvet, men började tappa mark till den vildare dubstepmusiken.
Seriens musikkonsult Alex Hancock hävdar bland annat att ”Dub 0800” av Skream är den första dubsteplåten som någonsin spelats i tv.
Det var ett flertal saker som utmärkte ”Skins” redan vid premiären. Musiken och de unga ansiktena, men framförallt de vilda festerna i en dekadent tillvaro med ravefester, klotterfyllda väggar och droger i alla dess former var signifikativt för serien. Samtidigt som festerna såg ut att vara fantastiskt roliga verkade baksmällorna dagen en horribel motpart. Festerna förskönades aldrig. Skaparna smörjde snarare kråset i hus som slogs sönder, spyor som sprutade över rummet och kläder som gick sönder eller fläckades av kiss.
Likheterna till 10-talets ungdomsserie ”Skam” är många. Exempelvis skiftar serien fokus mellan sina karaktärerna mellan varje avsnitt, för att byta gäng varannan säsong. Skam skiftar fokus mellan säsongerna istället.
Men där det norska dramat utspelar sig bland välbärgade Osloungdomar har ”Skins” en mörkare ton som speglar det brittiska samhället. Flera av huvudpersonerna i serien kommer från socioekonomiskt utsatta områden där de hamnar i onåd med kriminella samtidigt som föräldrarna är frånvarande.
Med “Skins” fick tittaren följa med i avsnitt som behandlar ätstörningar, psykisk ohälsa, den desperata jakten på att bli av med oskulden, skilsmässor, tonårsångest, mord och saknad. Den utforskade vänskap och oro över att inte räcka till långt innan ”Girls” och ”Skam” började bryta ny mark. Ibland är seriens teman och händelser så pass dystra att det är svårt att ta sig igenom, men humorn finns hela tiden där för att lyfta upp en.