På internationella kvinnodagen gick schlagersäsongen i mål. Men trots att fler kvinnor tävlade i finalen så stod det ändå mellan ett gäng män – veteranen Måns Zelmerlöw och finlandssvenska trion Kaj.

Att det slutligen blev ett finlandssvenskt spexnummer som får representera Sverige i Eurovision Song Contest i Basel i maj är en skräll – trots att de var tippade att sluta som tvåa.

Detta innebär nämligen att Sverige, för första gången på många år, vågar bjuda på sig själv i Eurovision Song Contest. Under de senaste decennierna har det blivit svensk tradition att skicka in välsvarvade och seriösa popnummer, som ofta placerar sig högt i tävlingen. Därför skakar valet av Kaj om ordningen.

Jurygrupperna ville, som väntat, att Måns Zelmerlöw skulle vinna. Det ville inte det svenska folket, och den här gången blev det avgörande. Kanske ett gränsöverskridande lyckopiller är precis vad som behövs i dessa turbulenta tider. Nu återstår att se hur bastusång gör sig framför en europeisk mångmiljon publik.

Sexskämtens säsong

I övrigt bjöd finalen på en hög lägstanivå. Oberoende om det var tramsigt och barnvänligt eller självutlämnande och sårbart. Precis så som en bra melodifestivalfinal ska vara – blandad.

Och på tal om trams. Programledarduon Keyyo och Edvin Törnblom har hållit fanan högt i sex veckor. Utöver att utmärkt matcha varandras energi så har de, tillsammans med produktionen, även lyckats bli anmälda till granskningsnämnden ovanligt många gånger – inte minst för sexskämt. Beror det på en allt känsligare publik eller ett mer vågat manus? Kanske båda och. Hursomhelst välkomnas att årets produktion inte varit rädda för att nosa på gränser. Det krävs för att skriva in sig i schlagerhistorien.

Hatten av till alla som vågade denna melodifestivalsäsong.