Fyra timmar bråk låter kanske olidligt, men för en hobby-voyeur är det mest av allt olidligt lockande. Vem vill inte ta chansen att tjuvlyssna på någon annans mest intima uppgörelser på lite lagom avstånd? Bråk är en lika träffsäker, igenkänningsbar som obehaglig närläsning av oss individer som konfliktsökande robotar. Som publik befinner vi oss tryggt utanför och kan skratta åt grälets alla löjliga schatteringar trots att ljuset är obarmhärtigt tänt under åtminstone föreställningens andra del.

Med bråket som övergripande tema är det här en symfoni med nyanser. Inledningens tigande men ändå slamrigt stackaterade hyllbyggande leder oundvikligen till ett gapigt forte fortissimo med svordomar och råa könsord. Efter partier med mer dissonant gnidande uppstår stunder av högst tillfällig harmoni. Sen brakar slammerorkestern igång igen.

Grälet har lika många ansikten som människan har smärtpunkter. De fyra vännerna, som tänkt sig en mysig helg i skogen, tycks har lärt sig sin ”psykologiska” på någon självhjälpskurs. Lättkränkta och sköra sätter de ord på både kontrollbehov, otålighet, projiceringar och sin varaktiga upplevelse av att inte vara sedda. Alltmedan en risotto puttrar på scenen råkar de i gräl om allt från hur den ska röras till vem som egentligen sa vad i det tidigare grälet, det de hade nyss. Det ohämmade skrikandet är lättare att avfärda än när volymen skruvas ner och personangreppen blir grövre.

Sams blir det aldrig. Däremot möts de i musiken. När de på brechtianskt verfremdungs-manér kliver ur sina roller och flätar stämmor i sköna bluegrass-låtar på tema konflikt, uppstår tillfällig vila. Och så småningom, när matbordet välts och allt har gått i kras, når föreställningen också någon slags rening genom ett omsorgsfullt städande. Då går det inte annat än att känna ömhet för dessa människor som bråkar därför att de innerst inne tycker om varandra och faktiskt försöker mötas.