Det är bara januari men årets mesta feelgood-film är redan här.

Entreprenören Patrik Andersson står på ett hustak och visar upp ett idylliskt sommar-Borlänge för kameran. Han älskar sin stad. Samtidigt mumlar tanter och farbröder nere på gatan om att det blivit ”för mycket svart”. De ”snor cyklar” och ”vill inte anpassa sig”.

Det är Borlänges 3.000 somaliska flyktingar de syftar på, de som bor i sina egna längor där man ”får vara glad om man ser en vit”, som en cigarettrökande dam uttrycker det.

Borlänge har för övrigt 19 procent sverigedemokrater i kommunfullmäktige och Dalarnas tidningars redaktion i staden drabbades av en nazistattack senast i måndags. Det är alltså en splittrad stad vi befinner oss i.

Det gillar inte entreprenören och glidaren Patrik Andersson som därför bestämmer sig för att starta ett bandylag och låta 17 exilsomalier tävla för Somalia i VM i Sibirien. Trots att de alltså befinner sig i Sverige. Och trots att de aldrig stått på skridskor. Och, just det, de har dessutom bara sju månader på sig att bli proffs.

Succéduon Fredrik Wikingsson och Filip Hammar står för idé och manus till denna light-dokumentär men håller sig själva i bakgrunden. De finns med som påhejare och observatörer men detta är inte på något sätt deras film. Det är ett bra beslut av regissören Karin af Klintberg, känd för sina lika delar underhållande som pedagogiska tv-program (”Historieätarna”, ”Värsta språket”) eftersom fokus lätt hade kunnat hamna på dem och deras patenterade nyfikna, pladdriga grepp istället för den verkliga storyn som faktiskt, trots allt, handlar om ett litet Sverige i miniatyr. Ett ”vi” och ett ”dem” och så de som försöker bygga en bro däremellan, ibland kantad av byråkrati, väntetider och organisationsarbete.

På så vis är det en stor liten film och frågan är varför Filip och Fredrik egentligen är med alls, eftersom det ger storyn en lätt sensationell touch. Här finns ett rikt persongalleri med älskvärda original som klarar av att stå på egna ben, sådana som Fredrik och Filip är så bra på att hitta.

Duon har förvisso gjort sig känd för en lätt ironisk, trash-älskande stil men det är när de tar ett steg tillbaka och låter den äkta fascinationen och värmen för objekten synas som de är som bäst.

Vilket de gör i ”Trevligt folk”.

Patrik Andersson, till exempel, är en fantastisk blandning av skön, fåfäng glidare och varm entusiast med stort hjärta. Pubägaren Billy Tang med ett explosivt humör av sällan skådat slag, är en annan.

Men här finns också en spänning. För visst börjar man hoppas på laget, heja på Somalia och när kampen börjar på riktigt, både mot klockan och mot motståndarna, håller man alla tummar man kan. Och det är den spänningen som står i filmens centrum.

Lite för mycket ibland, kan tyckas. För även om matcherna och lagets utveckling är kittlande så kvarstår en del frågetecken. Framför allt ett stort sådant:

Hur väl funkade detta som det integrationsprojekt, som det var tänkt?