2015 var ett tufft år för Quentin Tarantino. Det räckte inte med det vanliga gnället om att hans filmer är ”för våldsamma”. Amerikanska polisfacket i New York och L.A. organiserade en högljudd bojkott av ”The Hateful Eight” (undrar hur många snutar som hållit det löftet) efter att Tarantino demonstrerat mot polisvåldet som dödat flera unga svarta amerikaner. Paradoxalt nog blev han också anklagad för rasism av en stor internetmobb efter en intervju med New York Times, där han halv om halvt dissat Martin Luther King-dramat ”Selma” och menat att filmen förtjänade en Emmy snarare än en Oscar.

I ett känsligt kulturklimat, där konst som är ”politisk” ofta anses viktigare än dess estetiska kvaliteter och där filmmediets enorma möjligheter antingen slarvas bort i den mallade blockbustermaskinen eller inte utnyttjas på grund av för små budgetar, är Tarantinos filmer extra viktiga. Som en påminnelse om atmosfärisk fingertoppskänsla men kanske främst för att belysa den ”bigness” som hans mest lojala Generation X-supporter, författaren Bret Easton Ellis, ofta tjatar om saknas i dagens rörliga bildkultur.

Därför är det lite synd att ”Hateful Eight” inte är en fetare filmupplevelse. Filmen är inspelad i det antikverade Panavision 70 mm och har hypats som en cineastisk fest där det bredaste bildformatet någonsin lagts händerna på världens mest filmälskande regissör. Hur skulle det kunna bli annat än magnifikt? Och ja, det är sagolikt vackert under den inledande halvtimmen, men blir överflödigt när resterande 80% av filmen utspelar sig i samma lilla trähus.

I likhet med Tarantinos förra (mästerliga) västern ”Django Unchained” utspelar sig ”Hateful Eight” i perioden precis efter det amerikanska inbördeskriget. Men är mer långsamt krypande kammarspel än ett fyrverkeri av hämndfantasier.

Där ”Django” hade en tydlig hjälte som kickade skiten ur slaveriets vidrigaste skurkar presenterar ”Hateful Eight” ett brokigt gäng våldsamma individer som konstant tvingar publiken att ompröva sina lojaliteter. 

En dilligens med prisjägaren John ”The Hangman” Ruth (Kurt Russell) och hans byte, gängledaren Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh), försöker fly undan en snöstorm. De får sällskap av Marquis Warren (Samuel L Jackson), en f.d. major för nordstaterna, men numera även han berömd prisjägare med ett antal döda kroppar på väg att för att casha in. Det är lätt att till en början hata Domergue, som envisas med att kalla Warren (Sam Jackson) för nigger. När hon får en armbåge i ansiktet från John Ruth är det plötsligt inte lika tydligt vem som är det största svinet i sällskapet.

Snart får dilligensen sällskap av Chris Mannix (Walton Goggins), som påstår sig vara staden Red Rocks nye sheriff. Stämningen blir lite tryckt mellan Mannix och Warren som varit på varsin sida i inbördeskriget, och spänningarna eskalerar ytterligare när de söker skydd från stormen i en butik på vägen in mot staden. I huset sitter den hurtige bödeln Oswaldo Mobray (Tim Roth), den mystiske cowboyen Joe Gage (Michael Madsen), den gamle sydstatsgeneralen Sandy Smithers (Bruce Dern) och mexikanen Bob (Demián Bishir), som passar stället medan ägarna är bortresta.  Men det är uppenbart att något inte stämmer. Är alla verkligen de de säger sig vara? 

Så småningom urartar förstås den artiga stämningen till ett blodbad, även om Tarantino verkligen tar sin tid. Ca tre timmar (beroende på vilket version man ser) i makligt tempo är snudd på för länge att umgås med åtta pers, oavsett hur fulla av hat de är. 

”Hateful Eight” är kanske hans mest renodlade ”hangout-movie” (Tarantinos eget uttryck). Det vill säga en film som låter oss hänga och lära känna filmens karaktärer, istället för att provocera vändningar i historien med dramatiska twister. En scen där Sam Jackson enbart återberättar hur han mördat den gamle sydstatsgeneralens son på det det mest groteska sätt möjligt är en av höjdpunkterna i ett annars ganska trögflytande parti cluedo.

Tarantinos förmåga att sampla element från gamla filmer och förvandla till byggstenar i sina egna verk går inte att hitta någon annanstans. Även om det ibland blir ren referensonani (”Death Proof”).

”Hateful Eight” är ganska skonad från Tarantinos mer B-filmsnostalgiska sidor. Det är mest synd att storyn är svagare än vanligt och att det som står på spel inte riktigt spelar någon roll.