Den internationella tubadagen instiftades 1979 i Pennsylvania. Musikstudenten Joel Day hade tröttnat på att omgivningen inte tog honom och hans instrument på allvar. Han var less på uppfattningen att hans plats var längst bak i orkestern, tutandes ”ompah ompah”.

Sedan dess firas tubans högtidsdag den första fredagen i maj varje år.

Calle Jakobsson arbetar som tubaist i Kungliga hovkapellet, Benny Anderssons orkester och som tubalärare på Musikhögskolan i Stockholm.

Han tycker att tubaisternas outsider-roll har skapat en grupp ovanligt humoristiska instrumentalister.

– I en symfoniorkester finns det 40 fioler men bara en tuba. Det är som att vara målvakt i fotboll, man är kung i ett eget litet rike. Då blir du kanske mer personlig.

Drabbats av blåsarkrisen

Svenska kulturredaktionerna rapporterar återkommande om den tama återväxten på blåsmusiker i landet. Calle Jakobsson håller med om att inflödet av nya tubaister har mattats av.

För närvarande undervisar han två studenter på Kungliga musikhögskolan, en från Norge och en från Tyskland. När det är provspelning för en tjänst till en svensk symfoniorkester kommer ofta omkring sjuttio sökande från hela världen. Inte sällan från USA.

– Den svenska basen är inte lika bred som den än gång var. Det finns inte lika många bruksorkestrar och det är mindre blåsundervisning i kulturskolan. Jag träffar ofta på barn som blir väldigt sugna på att spela tuba när jag visar något lite oväntat med instrumentet.

”Tuban är som ett älgpass”

Tubaistens roll skiljer sig från violinistens, eller för all del gitarristens eller trummisens.

I de flesta orkesterverk används den bara då och då, och väntan mellan insatserna kan bli lång.

– Att vara tubaist är som att sitta på musikhistoriens allra längsta älgpass. Skillnaden är att man vet att älgen kommer varje kväll, du får alltid komma till skott. Men när jag går i pension om några år har jag nog väntat i 40 år och spelat i åtta.

I klippet: Calle Jakobsson om tuba-komik: ”Man skrattar gärna åt pruttar.”