Den kvinna som starkast präglat och influerat fotot i Sverige sedan början av 1980-talet har gått bort. Tuija Lindström var professor i fotografi på Högskolan för fotografi och film i Göteborg, konstnär i egen kraft och med ett eget tempo. En samtalspartner som lyssnade med samma lugn och allvar som hon skapade sin konst, och som uttryckte sig både drastiskt och eftertänksamt på en och samma gång. Redan innan hon var färdigutbildad på Konstfack prisades hon av Moderna Museet.
Fotot blev hennes språk
Tuija föddes 1950 i Kotka i Finland och kom till Sverige som 25-åring. Efter att ha blivit drabbad av Christer Strömholms bilder på det legendariska galleriet Camera Obscura i Stockholm i slutet av 1970-talet skulle fotografi bli hennes språk vid sidan av finska och svenska. Insikten om att så mycket utanför det skenbart synliga kunde laddas i ett fotografi gjorde hennes bilder magiska och trots att hon valde foto i en tid då Sverige var provinsiellt och läromästarna få, så skilde Tuija Lindström alltid ut sig.
Hon fanns mitt i ett sammanhang som var starkt präglat av en konstnärligt medveten dokumentärfotografi – men gjorde något annat och mer medvetet än de flesta. Genom att renodla det estetiska utan att estetiken blev ett självändamål bröt hon inte minst mot den manliga normen i sina kvinnobilder. I de tidiga studiobilderna var det som om gamla mästare som Edward Weston eller den mest okommersiella sidan av Irving Penn inkarnerats i en sverigefinsk, feministisk fotograf.
Tjursjön
När hon fotograferade de nakna, flytande ”Kvinnorna vid Tjursjön” i början av 1990-talet fick en ännu större konstpublik upp ögonen för det samtida fotografiet. De leviterar med sina ljusa kroppar mellan en mörk himmel som speglas i vattenytan över ett lika mörkt djup. Det var vid tiden för Tjursjön som Tuija Lindström påbörjade sin tioåriga professur vid Högskolan för fotografi och film. Den yrkesutbildning som hon skulle komma att reformera genom att ge den en mer teoretisk inriktning med kurser i till exempel feministisk teori.
Fotade en ung Jonas Gardell
Många av Tuijas bilder har blivit och kommer att förbli klassiker. Den unge Jonas Gardell med sin vän Jussi är ett exempel på hur små gester och en liten brytning mot det normativa blev stor konst. Porträttet av Mirja med det våfflade håret och bara bröstet från samma tid är ett annat. Men under åren blev det skiftande teman i böcker och många utställningar runt om i världen. Alltid starkt. Alltid eftertänksamt. Alltid en form och estetik som bar på existentiellt djup, ibland en dos naturromantik och kanske också några stråk från Kalevalan.
Maktkampen mellan det mörka och det ljusa.